Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 2

framtida behof! Ack, ack, ropade jag triumferande, Saint-Jean får ingenting att säga: ingenting är enklare än dettal — Ni får se, Marie, att jag bedrog mig likväl! I samma ögonblick då jag, lifvad och glad i min otålighet att svart få fara, räckte ut handen till klocksnöret, inträdde herr Duval. Hvart far ni så tidigt, Helena? frågade han. ; Han brukade annars aldrig vilja veta. hvar jag for, och helt förvirrad af denna så enkla fråga, svarade jag enfaldigt: Åh ... ingenstädes... ,Huru? Det är för att fara ingenstädes, som ni har befallt fram era hästar till klockan 12?) Jag ernar åka till Luxemburgska trädgården, svarade: jag, ännu mera tanklöst. Förträffligt! Då kunna vi följas åt. Hos oss — i deputeradekammaren — föredrager man ansökningar i dag; det är så tråkigt, att man kan dö! Jag gör då heldre ett besök i pärskammarenp, sade han, och satte sig i en ländstol med ben och armar i kors å la Voltaire, det kan icke skada att jag synes intressera mig för diskussionerna der. Er mor anser nödigt att jag visar mig der emellanåt... Med ett ord, vår lilla visit passar rätt bra för mina planer., ;Men det är allt för tidigt ännu, tillade han, när han såg mig förblifva stående; ni har icke så brådtom? Nej, sade jag, mycket missbelåten; men jag skulle fara förut till min modkrämerska... och till Page... och till... Och dit, afbröt han mig, till edra trashandlare — ernar jag icke följa er! Således: hvar och en på sitt håll! Må väl, Helena! Han gick, och jag steg helt darrande upp i min vagn. Hvart befaller ers nåd?, frågade betjenten när han slog igen vagnsdörren,