Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 1

det utrymme de uppteaga. nad underhålla en flotta i Medelbafvet, endast för Ry:sands skull? Och hör man icke beständigt påstås, att vår politik måste vara — klokheten af denna politik lemnar jag för öfrigt i sitt värde — att, kosta hvad det vill, försvara turkiska riket emot fremmaude makters anfall? När vi i sådant afseende tala om fremmande makter, är det endast Ryssland vi mena; och alla, som hafva någon kännedom om förhållandena på Kontinenten, äro öfvertygade att Ryssland nästa vår har för afsigt att tillegna sig Donauprovinserna. Och hvad händer då? Jo, att vi, de skattdragande, blifva uppmanade att bevilja medel till utrustande af nya flottor; och emot dessa flottor skall Ryssland gå i strid, med tillbjelp af de penningar det lånar af oss sjelfva!... Vi läsa i Hollands historia, att vid ett tillfälle, då en bolländsk stad var belägrad, sålde köpmännen i samma stad till fienden ett parti svafvel, hvaraf han glorde krut och dermed -besköt staden. När vi läsa denna berättelse, kunna vi ej undgå att betrakta holländarne som ett falt och vinningslystet folk, utan begrepp om patriotism eller nationalvärdighet; men hvad skall man säga om England, i fall historien kommer att berätta, att år 18350 funnos i London menniskor som icke drogo i betänkande att understödja Rysslands förhatliga framfart genom att låna det penningar till fortsättande af dess våldsamma bana? (Höga bifallsrop.) Jag ogillar således detta lån, af skäl som äro helt och hållet skilda från moralens abstrakta principer, äfvensom från allt afseende på den erbjudna säkerhetens beskaffenhet. Såsom statsman, samhällsmedlem och skattdragande har jag rättighet, såväl som j alla, att protestera mot en sådan lånoperation, hvem helst det må vara som deruti deltager. Men utom dess ogillar jag lånet äfven ur morålisk synpunkt. Vi hafva nyligen hört en sällsam lära, men som man ej vågat mer än till bälften uttala: att ingen har rätt att fråga, hvad bruk en annan gör af sina penningar. Det är nog att veta, huru många procent det fås; och är räntan fem i stället för fyra procent, så anses allt rättfärdigadt. Om detta verkligen är mina medborgares lära, så kan jag endast säga, att kejsaren af Ryssland har tilltrott dem mycket mer moralitet än de ega. (Hör! bör!) Han bar icke vågat tillstå sina verkliga afsigter. Han har låtit af sin konselj förmå sig att berätta en saga för Londons borgare, i det han begärt penningar af dem till en jernväg, i stället för till ett krig. Han kände ej sitt folk, han uppskattade alltför högt deras moralitet, ty de äro färdiga att utan blygsel låna honom penningar till hvad ändamål som helst, blott för det han erbjuder sig att betala 5 procents ränta, i stället för 4... Jag plägar ej skryta för allmänheten med hvad jag tillförene uträttat, men om jag ville berömma mig, skulle jag kunna säga, att hvart ord jag yttrade på denna samma plats i Juni månad förlidet år, och som ådragit mig så många sarkasmer från både vänner och fiender, har blifvit fullkomligt besannadt. Tsaren sjelf, den allt fattigare blifne tsaren, har kommit och bekräftat hvart ord jag då sade. (Höga bifallsrop.) Hvart hafva de två millioner, som man berättade oss att kejsaren hade subskriberat på österrikiska lånet, tagit vägen? Hvad har det blifvit af de 500,000 pund han skulle försträcka påfven? och den halfva million han sades vilja ädelmodigt uppoffra åt storhertigen af Toscana, hvar har den blifvit betalt? (Skratt.) Ah, kejsaren borde i sanning väl besolda sina tidningsskrifvare i vestra Europa som utspridt så många lögner till hans fördel! (Öfverljudt skratt och häftiga rop: the Times! the Times!) Ja, de borde sannerligen så mycket frikostigare belönas, å de nu se tsaren sjelf uppträda med fullständig vederläggning af allt hvad de diktat i hans intresse. Om jag hade låtit bruka mig att utropa såsom rik och mäktig en man, som sex månader derefier funne sig nödsakad att teckna sitt namn under ett dokument af den förödmjukande beskaffenhet som den kejserliga :ukasen, så skulle jag fordra en ganska dryg ersättning för den föraktliga karakter jag derigenom nödgats ådagalägga ... Nåväl; jag upprepar nu hvad jag två gånger förut yttrat från denna plats, på en tid då ingen ville tra mig. , Jag säger, att ryska regeringen har i åratal, med den fullkomligaste framgång — ända till dess såpbubblan nu brustit — på det mest gigantiska sätt bedragit Europa i afseende på sin financiella ställning. Jag säger, att det nu begärda lånet har intet annat ändamål än att befrämja ärelystnaden och de brutala anspråken hos en despot, som har alla Peter den Stores passioner och hela Ludvig XIV:s eröfringslystnad, men utan den enes snille oc