Aftonbladet – 11 februari 1850, sida 1

NN 5LKLKLLLLLGLRmLL—GKn i rr taga initiativet uti hela författningsfrågan, samt lemnat henne fullkomligt fria händer vid denna frågas behandling, om äfven derigenom föreställningen öfver vidden af församlingens statsrättsenliga befogenhet, blifvit allt för högt stegrad. Angående Österrikes ställning till Tysklands framtida organisation, yttrade sig derefter noten i fullkomlig öfverensstämmelse med Gagerns svar på Österrikiska ministörens skrifvelse, och väckte för första gången iden om bildandet af en ny förbundsstat af det tyska förbundets gamla qvarlefvor. Derefter antyddes, att visserligen ingen regering, följaktligen icke heller den preussiska, afsagt sig rätten att hafva delaktighet uti den i Frankfurt fastställda författning, men att det måste vara ganska betänkligt att bibehålla och genomföra vereinbarungs-principen utan våda för återställandet af Tysklands enhet, och att man derföre måste beröfva denna fara sin udd, i det man öfverginge till den fria öfverenskommelsens väg, i följd hvaraf de tyska regeringarna, så mycket möjligt efter gemensam öfverläggni.sg, voro berättigade att vid andra läsningen, förelägga mnationalförsamlingen ella de förändringsförslag, som man önskade se upptagna i författningen. Slutligen protesterade den preussiska regeringen energiskt mot den åsigten, att hon hoppades se sin egen makt utvidgad genom upprättandet af den tyska enheten, och förklarade sig, i öfverensstämmelse dermed; emot upprättandet af Nn ny tysk kejsarvärdighet. I öfverensstämmelse med denna preussiska circulärnot uppfordrade nu Gagern den 27 Jan. de enskilda regeringarna, att ingifva till riksministeren sina önskningar och förändringsförslag i fråga om författningen, för att meddelas nationalförsamlingen, och derigenom hade nu regeringarne och folkrepresentationen uti de enskilda staterna ett lämpligt tillfälle, att med bestämdhet tillkännagifva sin ställning till den tyska nationalförsamlingen oci sina åsigter rörande det åt densamma uppdragna författningsverket. : På detta-sätt skulle, så hoppades man, alla de stridigheter i åsigter, som herrskade, såväl mellan de enskilda regeringarna ömsesidigt, som mellan dessa och deras folkrepresentationer, rörande den tyska utvecklingens lifsfråga, komma i dagen, samt bringas i harmoni och försoning. Nästan -allå folkrepresentationer, som vore församlade, uttalade sig med bestämdhet för en afgjord och ovilkorlig giltighet af den författning, som komme att utgå af den tyska nationalförsamlingens beslut, och denna förklaring biträddes äfven till större delen af de bland de mindre staternas regeringar, hvilka, efter författningsverkets fulländning, uttalat sig för detsammas obetingade antagande. Den preussiska, och den i formellt hänseende med henne öfverensstämmande, sachsiska regeringen, fordrade för de enskilda staterna rätten att samtycka, men med det förbehåll, att blott de stater vore berättigade att inträda i det genom församlingens beslut nyorganiserade riket, hvilka afgåfve sitt fria samtycke till dess författning. Bäjerns och Hannoversregeringar gjorde efter hvarjehanda omsvep den af deras egna folkrepresentationer 41849 bestämdt förkastade vereinbarungs-rätten gällande, och Österrike förklarade: uti en not af den 4 och 40 Februari med ökad bestämdhet, att afgörandet uti sista instansen tillkommer de enskilda regeringarna, att det utan allt omsvep skulle göra den på lagenlig väg publicerade författningen gällande uti Österrikes tyska stater och att kejsaren af Osterrike alldrig ville för sina tyska länder underkasta sig en annan tysk furstes anordningar såsom riksöfverhufvud. Jemte dessa olika åsigter rörande den formella frågav, herrskade en lika stor meningsskiljaktighet men afseende på författningens innehåll. Preussen, till hvilket flertalet af de mindre staterna slutet sig, genom en kollektivnot, hade i allmänhet gillat Gagerns uppfattning i fråga om Österrikes förhållande till det Tyska riket, men önskade, vid andra läsningen, isynnerhet de bestämmelser af författningen ändrade, genom hvilka riksstyrelsen syntes ingripa alltför djupt uti de enskilda staternas sjelfständighet, medan man å andra sidan fordrade att riksöfverhufvudet borde förlänas större makt med: hänseende till nationalförsamlingen. Bäjern, Wertemberg, Saehsen och Hannover uttalade, i öfverensstämmelse med sina kamrar, ett bestämdt ogillande af Österrikes afsöndring från Tyska BLITT TEN SN SE Sr NT RN STAN