Aftonbladet – 11 februari 1850, sida 1

raänglystnad... han hade gift sig med den unga flickan, på det att hon måtte tjena till Itrappsteg för hans upphöjelse. Allt. hvad ban fordrade, var att hon måtte medverka till framgången af hans förslager: att hon dervid J måtte vara outtröttlig: alla dagar besöka sällskaper eller mottaga besök, och göra hans hus till det mest lysande och angenäma i Paris, för att ditlocka hofvet och den förnäma verlden. När dessa tysta vilkor i ägtenskapskontraktet voro uppfylda, begärde han ingenting vidare; om hans syften dermed-blott uppnåddes, ansåg han sig fullkörmligt lycklig: ; Innan skickelsen för mig afslöjade dessa förödmjukande sanningar, märkte jag blott den poetiska sidan af min ställning. Jag trodde mig lycklig när jag blef kastad i verldens yrande hvirfvel: jag erfor allt det förtrollande, allt det hänförande, allt det konstgjorda ruset deri, ända till den dagen, då jag träffade den man, som Gud tycktes hafva skapat för att blifva min följeslagare genom lifvet. Jag var 18 år, innan jag förstod att jag bade en själ, ett hjerta, och blef bekant med den känsla, som fulländar qvinnans tillvarelse. Jag har icke bufvit förförd, Aline. Filt naturligt hånfördes jag att besvara en eldig kärlek, ren, sådan som jag kände sjelf och långt förr än jag ännu hunnit ransaka mitt bjerta. Jag har icke öfverlagt, icke beräknat; jag kastade mig med ett slags yrsel i en ny tillvaro... Två år har jag lefvat i himlen! ::. Hon tystnade af rörelse, och hennes lifliga anletsdrag återspeglade den outsägliga lycka, som var fästad vid detta minne. M:e de Rivers betraktade den unga qvinnan med sOrgsen tystnad. Han ägde allt hvad som behagar och intager, — återtog Helena, med hänförelse — han var vacker, ganska vacker; men derpå tänkte jag icke. Det enda, som hade väckt min uppmärksamhet, var hans fulländade men blygsamma artighet, och det uttryck af sällhet, som lifvade hans anletsdrag hvar gång han nalkades mig. 0 Flera månader förflöto, utan att jag gjorde!