Aftonbladet – 11 februari 1850, sida 1

Aterblick på 1849 års politiska tilldragelser. ) Vi hafva i det föregående skildrat Ttaliens vexlande öde under loppet af der förflutna året. Detta lands sednaste revolution var storartad, enhällig och till sitt innersta väsende nationell, samt har vida öfverträffat alla-sina föregångare uti så väl sedlig som politisk betydelse. Den första striden mot det främmande förtrycket i Sicilien och Lombardiet, det sista hjeltemodiga försvaret af Rom och Venedig, mot främmande härar, skola utgöra ärorika blad i det italienska folkets historia. Kontrarevolutionen af år 4849 har ingalunda varit i stånd, att med roten upprycka revolutionens frö, eller ens öfverväldiga densamma. Ty Österrike har väl eröfrat Lombardiet, men icke kommit af fläcken med sina införlifningsplaner. Rom är visserligen kufvadt, men det påfliga herraväldet ännu icke återstäldt; Neapel är qväst och Sicilien besegradt men Bourboneras thron är ännu icke befästad, och uti Sardinien, ehuru mycket det än blifvit förödmjukadt; lefver ännu i folkets hjertan den tröstande tanken och lifvande öfvertygelsen, att från detta land Italiens befrielse och verkställandet af dess sköna enhetsid måste och skall, utgå. För att utrota denna ide, för att släcka detta hopp, hos en nation som med glödande passion älskar sitt fosterland och -med enthusiasm drömmer om dess ärofulla framtid, samt med stolthet och afsky betraktar sina förtryckare, måste man utrota sjelfva folket, ty så länge Italiens döttrar ännu fostra de uppvexande generationerna, skola dibärnen vid mödrarnes bröst insupa en glödande kärlek för frihet och fosterland, samt ett outsläckligt hat mot våld och förtryck. TYSKLAND. Det skall blifva en svår och bedröflig uppgift för historieskrifvaren att skildra Tysklands förvirrade händelser under loppet af år 1849; Nationalförsamlingen i Frankfurt hade, under sin långa och mödosamma verksambhet, allt mer och mer förlorat sambandet med det tyska folkets fortskridande nationella lif, ja till och med kännedomen om de förhållanden som undertiden utvecklat sig i Tysklands enskilda stater. Den stod ännu alltjemt qvar på ståndpunkten af Maj och Juni månader 1848, då man ännu trod-. de sig kunna räkna på regeringarnas goda vilja att lyssna till tidens fordringar, och ansåg såsom den vigtigaste uppgiften att söka hejda revolutionens högt svallande vågor. Den hyste ännu ej ringaste tvifvel att regeringar och folk gemensamt erkände hennes höga kallelse, satt, genom öfverläggningar och beslut, paragraf för paragraf skapa Tysklands nya gestalt, för att, efter fullbordadt arbete, se den genast och utan motsägelse utförd i verkligheten. Till och med de allvarsamma skiljaktigheter och sönpdringar, som yppat sig mellan nationalförsamlingen och Österrike, hvilket allraförst uppträdde med öppen protest mot nationalför-: samlingens suveränitet, och yrkade regeringarnes delaktighet uti det tyska konstitutionsarbetet, trodde sig Gagern, riksministerens persident; kunna sammanjemka och utplåna genom t plomatiska noter; och med mnationalförsamlingens bifall afgaf han derföre den 43 Januari, till svar på Österrikiska kabinettets protesterande not, den försäkran: att fulländandet af tyska författningsverket uteslutande tillkome den konstituerande nationalförsamlingen, och att man under inga vilkor kunde ingå på Vereinbarungsprincipen,) men väl vore böjd att göra. behörigt afseende på Österrikes särskilda förhållanden. Sålunda rådplägade man, obekymrad öfver de faror, som redan synbarligen hotade hela, författningsverket, om detsammas särskilda paragrafer, och fastställde den 19 Januari valet af en regerande tysk furste till riksöfverhöfvud, utan att likväl kunna förena sig om en närmare bestämmelse öfver formen och :varaktigheten af hans regering. Men den 23 Januari ankom till nationalförsamlingen från preussiska regeringen dess första betydelsefulla och för sakernas framtida utveck-! ing så inflytelserika cirkulärnot. Densamma attalade sig rörande de tyska regeringarnas förnållande till författningsverket och till natio-. nalförsamlingen i den anda, att man (regerinarne) gjort vederbörligt afseende på omstänligheterna, i det man låtit nationalförsamlingen N : ) Se A. B. J4 19, 23, 25 och 31. I ) Ordet Vereinbarung, i den bemärkelse det här! förekommer, kan ej exakt återgilvas i öfversättnivg; ; ordets vanliga. bemärkelse, förening, förlikning,! öfverenskommelse etc. är här ej rätt lämplig.