Aftonbladet – 11 februari 1850, sida 1

när jag drog af handsken, som jag märkte at ringen var borta. Jag kan icke beskrifva hvilket intryck. jag erfor vid denna upptäckt. Det var så lifligt, att det besegrade både min blyghet och min fruktan för snäsor. Min Gudb ropade jag, jag ville hellre ha förlorat mitt juvelskrin.n Hvad fattas? ... frågade min mor lifligt. Jag har förlorat ringen! svarade jag bestört. Ringen är lika lätt återställd, som juvelskrinet skul!e blifvity; inföll Duval artigt; i morgon skall denna stora förlust vara godtgjord; var icke ledsen deröfver! Ack, det blir ändå inte densamme! svarade jag skyggt. : För öfrigt blef den stora förlusten icke godtgjord. Mitt juvelskrin skulle nog ha blifvit återstäldt ... Men min vigselring... på den tänkte icke min man vidare... han lade ingen vigt på sådant. Och jag, djupt bedröfvad öfver att han kunde glömma sitt löfte, påminte honom icke derom, Den ringen, som jag förlorat, var dessutom helgad, välsignad, förskönad genom min inbillning — jag frågade icke efter någon annan. HI. Det var på detta sätt, som jag blef gift. Jag olef icke tyranniserad, icke tvungen; jag mottog den make som mina föräldrar gåfvo mig, atan att inse hvad jag gjorde, och utan all motsägelse. Jag medförde till och med vid lenna. förening en god vilja och alla ungdomens vackra och ädla föresatser, alla oerfarenhetens egenskaper och brister. Det onda kände ag icke; det goda herrskade i mitt hjerta; af min make berodde vårt hemlifs-trefnad. Men han hade helt annat att göra, än att ära känna mig, att leda mig, att älska mig. Det var icke på min ömbet, på mitt förtronde, som han hade byggt — han — sina föroppningar om lycka. Min man hade tagit mig till ägta utan kärek. Jag ägde ett namn och slägtförbindelser; van hade penningar, mycket penningar, och