Aftonbladet – 8 februari 1850, sida 2

societå, så angenäm för oss alla, icke bland oss finna annat än uppriktiga beundrare. Något sednare, samma afton, herrskade en djup tystnad i denna salong, der det nyss vavit så sorlande och lifligt. M:e de Rivers, ensam, utsträckt på en mjuk liggsoffa, med armbågen stödd mot ett litet bord med brochyrer och praktverk, beredde sig att tillbringa en treflig afton för sig sjelf. M:e Rivers var ännu ung och i besittning af all den aktning, som ett oklanderligt upp: förande i förening med börd och rikedom plägar vinna. Tidigt enka hade hon inrättat sitt lefnadssätt efter sitt tycke. Hennes hus var mötesplatsen för den förnämsta societn i Paris, och bon fann behag i denna rörliga tafla, som hvar dag sväfvade förbi hennes blickar; den roade henne, men bländade henne icke. Sällskapslifvet var för henne blott en förströelse, icke något behof; hon hade uppskattat det riktigt och visste hvad mängdens ytliga vänskapsbetygelser hafva att betyda. Denna afton var. hon likväl misslynt och nedstämd. Hon barmades när hon i ensamheten genomgick eftermiddagens samtal, def illvilljan och afunden förrådt sig I hvart ord, hvar stafvelse. xO, hvad forskningen 1 menniskolynnet är vedervärdig! sade hon och lät undfalla sig den tanke som sysselsatte henne. Bullret af en vagn, som körde hastigt in på hotellets gård, albröt hennes drömmar. Ett besök ! sade hon, med en åtbörd af missnöje. Ögonblicket är illa valdt. . Det är jag, Alinel ropade under hastigt förbigående af kammartjenaren en smört och intagande ung dam, med en vext, så böjlig som ett rör. Hon hade en krans af blommor i håret, och bar en utsökt aftondrägt; hennes lätta steg tycktes knappast vidröra mattan. Ah! Välkommen, bästa Helena!, sade m:e