det emanciperade folket hotar att sönderslit: de gamla adelsoch prestprivilegiernas fjätt rar; utan djup, utan öfvertygelse, skimrande blänkande, hycklande och full af arg bakslughet, som röjer total brist på manligt mod oct manlig djerfhet, — och allt detta in majorem Dei gloriam (till större ära för Gudi), såsom dess värdige skyddspatron och högste ledare hi de Montalembert menar. Der har ni LUnivers. Vi hafva ömsom set dessa herrar i de svarta rockarne — ty redaktionen är till största delen i presterskapets händer — så nedslagna, gråtande, darrande och å andra sidan så trotsiga, despotiska och förfärliga, att vi med temlig säkerhet kunna förutsäga, hvad de skulle taga sig till i händelse af en ny folkrevolution. Efter den 24 Februari gjorde hr de Montalembert en lustresa till Belgien. Det finns ingenting svårare än ångest och fruktan; verkan deral är stor. Ehuru fiendtliga dessa blad än äro mot re: publiken, så kan man dock icke säga att de skada dess sak; ty deras läsare äro i alla fall obenägna mot republiken. Det högre presterskapet är utan undantag aristokratiskt och fiendtligt mot friheten, såsom alla privilegierade. Annorlunda är förhållandet med de lägre schachten, hvarest de betryckta, stolans proletarier lefva. Inom den demokratiska pressen förekomma många förändringar och modifikationer. National, den äldsta af de nu lefvande republikanska tidningarne, hade efter februarirevolutionen och redan förut fallit betydligt. Dess redaktör Armand Marrast var en utmärkt talang såsom skriftställare, men saknade den djupa tro och öfvertygelse, som trotsar alla stormar och motstår alla frestelser. Annu den 24 Februari planerade han för Odilon Barrot. Sedermera blef National den Cavaignacska regeringens organ och förlorade sin popularitet i samma mån som Cavaignac sjelf: i synnerhet ungdomen och det egentliga folket öfvergåfvo dess fana. Men nu har National fått en ny redaktion, alldeles oberoende at både A. Marrast och den gamla direktionen. I öfrigt har dock äfven Marrast numera sett sig föranlåten att bekänna sig till socialismen, i likhet med flera andra män, som slutligen efter mycket betänkande öfverlemnat sig åt de nya idernas ström, i likhet med National sjelf och dess unga, kraftiga ledare. Nationals öppna förklaring om sin öfvergång till socialismen, såsom inbegreppet af och läran om alla sociala förbättringar, har på vissa klasser af bourgeoisien tjort stort intryck, ty National läses af gammalt flitigt bland nationalgardet och det mera upplysta borgerskapet. En stor del af de läsare, som afsvurit Le Constlilutionnel, har nu öfvergått till National. En annan del har Le Siecle ärft, måhända för närvarande demokratiens vigtigaste blad i Paris, den farligaste motståndare för reaktion, kontrarevolution, restauration cch usurpation af alla slag, den må nu kalla sig legitimism, orleanism, royalism eller imperialism. Saken är ock lätt begriplig. Le Sidle, med sina 50,000 abonnenter, är företrädesvis den lugna och fredälskande medelklassens organ, uttalande dess tankar och önskningar utan passion, utan öfverdrift. Den kämpade länge mot de radikala republikanerna och försvarade ofta för ordningens skull en hop regeringsåtgärder, som svårligen kunde förlikas med ordning och lag. Sitele var i detta fall mähända något enfaldig, men ärlig. Men då under tiden nationalförsamlingens majoritet hvarje dag allt mer öppet tillkännagaf sin oförmåga, sin vanmakt, sin elaka vilja; då den tydligen visade att den endast lefde och rörde sig i fiendtliga partiintriger mot både republiken och folket; då L. Bonapartes regeringfgenom hvart enda. .steg lemnade nya bevis, att man af den icke hade något godt att vänta, afbröt Siecle alla förbindelser med sina gamla vänner och har nu, i likhet med National, aflagt sin republikanska trosbekännelse och med fulla segel styrt in i socialismens hamn. Och huru har bourgeoisien upptagit denna dess vademecums omvändning? Vid den nya subskriptiopen den 1 sistl. Januari vann Siecle 3,000 nya abonnenter. Tro mig, jag känner få tidens tecken, som äro så betydelsefulla och så glädjande för demokratiens framtid som detta. Mot en sådan makt hos den parisiska medelklassen — ty här inom sjelfva Paris har Siecle sina flesta läsare — mot en sådan makt skulle det icke vara rådligt att uppträda, i afsigt att! störta konstitutionen. Och hvad departementerna beträffar, så finnes i alla hänseenden änl mindre fara. Siecles och dess partis ställning är så mycket vigtigare, som det stödjer sig på den del a of. d. konstituerande församlingen, hvilken visserligen enligt mångas åsigt begått politiska a ia RA RR RR AR NEAR RR RR I AR ÄR ARR FAKE RV RAR RR ÅR RAMEN gi R RV BR I RR