Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 2

Från barndomen höra vi af föräldrar och lärare de kraftigaste loftal öfver fromheten och ödmjukheten. Hela året om predikas det i kyrkorna om tålamod och försakelse. Man erkänner att dessa egenskaper äro förträffliga och:vackra; man anser dem utan tvifvel för dygder och ej-för felj! och likvälrhafva de kommit: i sen ohjelplig misskredit. De Jämpa sig j för vår tid, och hafva knappast lämpat sig för någon sådan. Det kan ligga mycket skönt och sublimt: deri; den, som äger dessa dygder, kan vara stor och vigtig i en annan verld, men i denna verlden skall han alltid blifva ansedd: som en stackare, beledd till och med i sina olyckor. Då man säger: det är en beskedlig, en from varelse, så begriper man vanligen derunder en menniska med temlig brist på förstånd och karakter och anser den ej Värd något deltagande. Men: sällan undersöker man grunden till denna enfald, -denna7 fromhet utan urskiljning. . Om! man det: gjorde; skulle man nästan alltid finna den framkallad af fattigdomens tvång, ett hårdt, ett: obevekligt tvång, som mäktigt inverkar äfven på de kraftfullaste sinnen. Då de, som af naturen äro böjliga och veka, ifrån den första stund de kunna fatta sig sjelfva och sin ställning i verlden, tryckas deraf, örkrossas, förlamas de och blifva viljelösa verktyg i ödets och menniskornas händer. SLUT,