bekånt och sedan stadigt biochållit. Han har nu under det anspråkslösa namnet pHusmanskost delgifvit publiken en liten samling a sina strödda uppsatser, dels på vers, dels på prosa. Närapå allt hvad man här möter är älskligt, godt från förf:s synpunkt och lifvadt af öfvertygelsens ande; något synnerligen nytt eller originelt träffar man emellertid icke. I religiös väg har hr R. gjort sig känd som förfäktare af den s. k. Christuspantheismen; men de presterliga myndigheterna hafva icke tagit någon notis, eller åtminstone ingen ombrage häraf. Det har legat så mycken fromhet och beskedlighet i hr R:s utveckling af sina ideer, äfven dem man ansett som mest excentriska, att man icke nänts hvarken genom kritikereHer på annat sätt oroa den i sin födelsebygd vegeterande, allmänt värderade, hederlige mannen. Åfven i politik har hr R. i sitt s. k. ;Fridland utkastat många vackra och märkvärdiga framtidstankar; men. den politiserande tiden synes just icke närmare hafva fästat sig dervid. Fridlands författare bevisar sig icke destomindre vara en man af upphöida och renade åsigter i frågan om samhällsbyggnaden; oeh flera af hans ider torde nog en dag komma att gå igen, om ock under andra former eller uttryckssätt för tankarne. Minnas vi ej orätt, så har hr R. till och med försökt sig som romandiktare (Amelie,, m. m.). och som skald i bunden form. De prof han meddelar på sin sistnämnde egenskap i den nu utgifna Husmanskosten, äro visserligen blott små och till uppfinningen obetydliga; men vittna dock om en ledig: diktion och ett godt språk. Humoristiskt i sitt slag är onekligen det ,Ödmjukaste Företal,, som blifvit satt i spetsen för Husmanskosten. Vi tillåta oss derur citera ett par stycken. Början låter så här: Kallops — Ragu — Frikasså ingenting mindre hade jag, i tidens högtärade smak och anda, ämnat kalla detta mitt Opusculum; men en viss kom och hviskade mig i örat salig Dumboms odödliga ord: ju simplare, ju enklare! kalla det: Husmanskost, — och Husmanskost heter det nu! Och likväl hade vännerne rätt, som sade mig, då jag år 1830 gaf ut ett stycke arbete med titel: Litterärt Thema, med Varialioner, — att titeln var alltför simpel och bestämdt sku!le försvåra afsättningen. Men — — blygsamheten ! Och i alla fall är jag lika oviss, som då, huru Recensenterne skola, — att tala med Bellman om konsistorium, — lämpligen muntras och smörjas. Jag bad då salig Redaktören af salig Konversationsbladet, salig Mänter i lifstiden, om en Recension af mitt Thema. Skrif en sådan sjelf, sade han, så vill jag intaga den i bladet, om den ej blir alltför puffande,. Och jag skref en sådan, men i min förmenta snusförståndighet en ganska skarp och nagelfarande, i det ljufva hopp, att få se den, om ej vederlagd, dock motsagd till min fördel. Jo pytt ock! — Jag hade således gjort ris åt c. Längre ned heter det: Författaren, som här uppträder med en ny smakbit af sina Opera Omnia, lefver, en 60:årig yngling, i det ljufva hopp, att han, som andra syndare i litteraturen eller sådane, som göra i bläck, mindre skall bedömas efter sin förmåga, som alltid varit klen, och, han fruktar det, blir allt klenare meå hvar dag, än sin vilja, som sannerligen är af prima sort. Hans hopp, att icke genast läggas till handlingarne eller på och under bordet, grundar sig äfven på hvad han som läkare vet behöfvas för våra dagars läsare-patienter, då så många tydligen äro nära att stryka med i fysisk eller psykisk och politisk frossfeber, nemligen diverse regentia, stimulantia och purgantia, som här ödmjukligen erbjudas i; små homöopatiska, och på heder och ära tillräckligt utvattnade doser och portioner. Visserligen passar, hvad som här kallas vers och verkligen är rim, egentligen blott för Auktorns födelsestad och dess; horizont, och kanske för norra delen af Elfsborgs län, och är af det slag, som der mest brukas. An-j norstädes lära de väl böra hafva en annan temperatur, allt efter som jordmånen har andra proportioner af salter, oljor, kalk 8c. Ja, hvar och en, som ej vill bekänna sig vara ett decideradt nöt, måste nu stå fram och skrifva, skrifva, skrifva för Publicum, af kärlek till Publicum, på en gång som menniskovän, patriot och menniskokännare, om der också komme -bara vatten, och anden vore totalt utelyckt! — Och hvad skulle väl komma annat än vatten i dessa vattenkurernas och den rosenrasande, nej radikala, absoluta nykterhetens tider! — Dock är det ej, oss emellan sagdt, så alldeles säkert, att vattnet är så absolut vatten; som att poöterna äro absolut vattnade och poösien absolut vattenhaltig. Och således skrifver nu äfven jag, mindre för att bli läst, än för att visa, att jag, liksom salig Dumbom — den odödlige gengångaren — vet skillnad mellan Esse och non Esse. Och) härmed vill jag nu bocka mig och bedja Gud bevara mitt högtälskade Publicum i dessa vanskliga och oroliga tider, då så få af dem, som syntes stå fastast, kunna stå stadigt på benen! Slutet af boken upptages af Aforismer, och några politiska uppsatser, hvarom publiken i fjol fick kännedom genom tidningarnae. Härtill hör ett Anförande till Reformsällskapet i Wenersborg den 30 Aug. 1849, (hvaraf delar äfven stått i Aftonbladet). Hr R. ansluter sig i detta anförande till kyrkoh. Bergmans vid Örebro möte uttalade åsigter i Representationsfrågan och grundvalen för det borgerliga samhället. Hr R. säger mot slutet: Mitt sista ord i detta ämne skall alltid blifva: att religionen, kristendomen ej får tänkas isolerad från sedelära och politik; att den antingen måste till sitt innersta väsende, sin gudomligt allsidiga kraft och verkan förnekas, eller ock erkännas, lik den allmänna elektriciteten i naturen, böra ovilkorligen ingå för något i all lagstiftning och statsoch samhällslära; och att personlighetsprincipen således, i kraft af kristendomens anda och sedelära, alltmer måste erkännas såsom den enda sanna, rättvisa, kristligt förnuftiga och moraliska grundprincipen för nationalrepresentationen., Sköldebrandska saken. . . . (Slut. från M 5.) Stockholm den 24 April 1847. Bäste Boström! . AA ma KAT RT RR RR