Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 1

ERNER dr I Undervisningsfrågan i Frankrike. Härom yttrar en utländsk tidning följande: Om man undantager La Platafrågan, för hvilker man genom allehanda artificiella medel had -Juppväckt ett efter utseendet ovanligt stort in I itresse, hvilket dock icke sträckte sig långt uton .Ipressen och nationalförsamlingen, har unde -den sednare tiden ingen fråga, som icke ome ;Idelbart angått materiella lörhållanden, till der Igrad upptagit allmänna uppmärksamheten, son lagförslagen om skoliärarnes ställning och on undervisnaingsväsendets organisation. Ehuru til utseendet nära beslägtade, stå dock dessa tven ne lagar långt aflögsnade från hvarandra. Lagen om skollararne är en politisk lag oc har äfvenledes under debatterna blifvit behand lad såsom sådan. Den är i regeringens hän der ett vapen mot socialismen, som i provin serna har sina verksammaste och inflytelseri jkaste agenter bland flertalet af de 37000 folk I skollärare, som genom födseln stå folket när: och hvilkas usla ställning ingifver dem sympaIthi för proletariatet. Regeringens anhängart hafva derföre talat om nödvändigheten att antaga lagen för att få något vapen mot den so cialistiska propagandan. Oppositionen fästade deremot uppmärksamheten på lagens disharmoni med konstitutionen äfvensom på dess demoraliserande inflytande på skollärarne, som göras till regermgens slafvar. Denna lag var en reaktionslag och derföre fick den majoriteten för sig, ehuru samma majoritet åter visat sin vacklande hållning genom att först antaga några väsentligt förmidrande amendementer och derefter tillintetgöra dessa genom andra, som till och med skärpa lagens ursprungliga bestämmelser. Den andra lagen, eller rättare ännu endast lagförslaget om undervisningens organisation, har icke ställt den herrskande reaktionen emot socialismen, utan i sista inslansen klereciet emot staten och maktprineipen mot friheten, om än det presterliga partiet gör undervisningsfrihet till sitt fältrop och maktens parti (majoriteten) delar sig i pyanser, sf hvilka universitetspartiet så vida sviker friheten, som det vill monopolisera den. Det är ursprungligen Fallouxs lagförslag, som blifvit föremål för diskussion, men först sedan det undergått väsentliga förändringar på sin långa vandring från ministeriet till nationalförsamlingens utskott och vidare till statsrådet och derifrån åter till utskottet. Det hela är ett principlöst arbete, en besynnerlig sammanblandning af motsatta principer, hvilken endast en blandad majoritet sådan som den nuvarande franska kan antaga. Den första franska revolutionen hade tagit undervisningen från presterskapet och lagt den i statens hander; Talleyrand, Condorcet och Danton genomdrefvo principen om en s. k. stats-undervisning och Napoleon organiserade en sådan genom universitetet,. Tet är revolutionens princip som gör sig gällande inom franska universitetet, hvilket omfattar hela undervisningsväsendet ifrån den lägsta till den högsta sferen; men universitetet är bundet genom centralisationen och har derigenom blifvit ofritt. Härigenom har klereciet fått ett sken af billighet för sin polemik. De hafva nemligen fordrat undervisningens frihet, upphäfvande af universitetets monopolium. Man har giort koncessioner för dessa fordringar; man har tillåtit de andlige att i sina seminarier icke blott bilda prester, utan i allmänhet meddela den högre undervisning som lemnas i statens gymnasier; man har ock tillåtit religiösa broderskaper att undervisa. Men de andhge hafva fordrat upphäfvandet af alla skrankor, af hvarje fordran om någon garanti från statens sida. Man bar vägrat sådant:genom kyrkans rikedomar, som beständigt förökades genom dess tjenares nit och de troendes enfald, skulle upphäfvandet af statens öfverinseende, af de garantier, som staten fordrar, leda till ett monopolium för kyrkan; undervisningens frihet, sade man vidare, skulle för kyrkan först blifva en usurpation af undervisningen, men om längre eller kortare tid skulle den urarta till fullkomlig undervisningsfrihet. Presterskapet har emellertid flitigt begagnat de religiösa vapnen; det bar anfallit universitetet såsom Voltairianskt och okristligt, och förnekat staten rättighet såväl till den religiösa, som den enligt de andliges åsigt deraf beroende moraliska undervisningen. Presterskapet har kunnat skärpa sma vapen genom att hänvisa på bristen af religiositet inom landet, hvarför den kastat skulden på statens undervisning. Då Michelet paradoxt uttalade: Det franska folket har tvenne religioner: männernas Gud är Napoleon; qvinnornas Gud är — —— RER j ) hvilka han följde med stort intresse, läsande i OA Ta M.oas Jus sa