Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 1

hvilka han följde med stort intresse, läsande i boken för hvarje gång de flyttades om. Barnen dansade helt belåtna, mamsell Fredrika sjöng med tung och svag röst, och hennes ängslan tilltog med oredan i hennes hufvud och dunklet i hennes blick. Snart tröttnade dock de små att dansa och nu gafs ingen pardon. Den arma mamsellen fick lemna kortleken för att omtala sagor, och sagorna för att leka gömma, och så allt fort, till dess barnen blefvo sömniga, åto sin qvällsvard och somnade ifrån alltsammans. Nå nu är då den dagen slut, pustade assessorn då han satt ensam med mamsell Fredrika vid den nedbrunna brasan. Ja, Gud vare lof för hvarje dag som går,, svarade hon, lutande sig tillbaka mot stolen. När mamsell säger så, hvad skall jag då säga, inföll assessorn med en bitter och arg ton. Att dag ut och dag in sitta på samma ställe, det är angenämt det.c Mamsell Fredrika såg endast medlidsamt och vänligt på honom, i det hon förde pallen ifrån sina egna fötter och under han-. Han tackade henne med en trumpen nick. Mamsell vet ej hvad bekymmer och obehag vill säga. Hon har inga pligter hon, som annat folk hafva. Ah jon, svarade hon lugnt och fogligt, det bar jag nog. Fastän jag sjelf icke egt några anhöriga eller varit gift, så har jag dock baft många pligter att uppfylla. Det finns ingen här i verlden, som ej bar sådana, om man blott vill :se och fullgöra dem. Ja-jan, svarade assessorn i en myndig och djupsinnig ton, mamsell bör finna sig lycklig att kunna vara nyttig och verksam äfven i den ringa och obemärkta ställning mamsell är. Qvinnans pligter äro ganska många, fastän de äro så små och obetydliga. En ogift qvinna tycks, vid första påseendet, liksom vara något alldeles öfverflödigt. Hon är äfven i det hela