Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 1

Låt bli mig, det säger jag cer,, dundrade han med en blick så bister att den nära skrämt mamsell Fredrika, fastän hon sett den många gånger. Ni har ju mamsellen der att husera med, men om ni våga att komma på mig, sån ... här öfverröstades han åter af barnen. Söta moster, tala om sagan om Pyckel som aldrig ville gå hem om qvällarna. Åh nej, hon skall dansa först. Goda moster, dansaln Så skreko barnen om hvarandra och drog den stackars mamsellen med sig. Sedan, sedan, mina små vänner! Nu skall jag först sätta mig en liten stund. Jag har gått så fort, och helt tungt föll hon ned på en stol. Hon kände med oro, att hon var vefkligt sjuk. Ah: moster är icke så trött. Det säger bara moster för det hon ej vill göra oss till viljesn, knotade barnen halfgråtande. Kära mamsell gå då med dem, så att man slipper höra det der förbannade kältety, utbrast assessorn otålig. Jag härdar ej ut dermed.n Nå så kom då,, sade mamsell Fredrika, med möda resande sig upp. En plan hade uppstigit i hennes bufvud, en listig plan som hon ofta begagnat och varierat. I en hast rangerade hon de sex små syskonen i par, och ställde ut dem på golfvet i en fyrkant. Ack! utropade hon derefter, liksom förvånad, här blir en för mycket, en får således lof att vara ifrån dansen. Det får blifva jag då, och så har ni en riktigt ståtlig kadrill. Då får moster vara musiken då., Jag skall väl det då, svarade mamsellen misslynt, och började sjunga en gammal ka: drill, under det hon fiyttade fram ett litet bord i eldskenet, tog ur dess låda ett par kortlekar och en patiensbok samt satte sig framför den lama assessorn att lägga ut korten,