Aftonbladet – 6 februari 1850, sida 1

med i sin undergång ärofull. Den beliga staden reste sig mot påfven, som förnekat sig sjelf och sina föregående ädla stråfvanden, samt gifvit sig till pris för det österrikiskt-nezapolitanska inflytandet, som var öfvervägande uti hans hierarkiskt absolutistiska kamarilla. Rom reste sig för att värna och förverkliga sin egen frihet, samt såsom förkämpe uppträda för Italiens enhet och frihet. Den 15 November 1848 bade revolutionen utbrutit, den 16 hade påfven slutit sig till densamma genom utnämnandet af ministeren Mamiani-Galletti. Men -redan den 24 lyssnade han till kardinalernas rådslag och lemnade residenset för sin verldsliga och andliga makt, öfverlemnande styrelsens tyglar, som voro honom anförtrodda, åt ett retadt och upprördt folk, samt begaf sig under den furstes beskydd och inflytande, uti hvilken han hittills städse haft den afgjordaste fienden till. sina reformplaner. Den. ädle påfven Pius IX hår, genom detta olycksaliga steg, öfvergifvit sig sjelf, och ännu i denna stund icke lyckats rycka sig ur sin djupa villfarelse. Han har försmått att, uppburen af ett ädelt folks kärlek och entusiasm, blifva ställd i spetsen för en stor verldshistorisk rörelse, och har föredragit att blifva en lekboll för de staters HKofoch kabinettsintriger, under hvilkas beskydd han ställt sig, för att återvinna det absoluta väldet i sitt eget land. Pet romerska folket visade, i det brydsamma läge hvaruti det genom påfvens flykt hefann sig försatt, den största moderation. Det satte i den flyktade herrskarens ställe en regeringskommission, som uttryckligen blott i påfvens ställe, och intill hans återkomst, bekläddes med exekutifstyrelsen. Deremot uppfattade Rom genast med energi sin högre uppgift; och genast den 13 December beslöts att sammankalla en Constituente italiana, för att i det italienska folkets namn öfverlägga om återställandet af en italiensk enhet, under det liktidigt en, genom allmänna val tillkommen, Constiluente romana skulle sammanträda för att fastställa den romerska statens författning: Redan hotade det genom Spanien. tillvägabragta förbundet mellan de katholska makternå den romerska rörelsen med undergång, och påfven protesterade från Gaöta mot alla den romerska regeringens beslut, samt förkunnade, nyårsdagen 1849, bannlysning öfver alla som dristade deltaga uti Constituente italiana, hvarigenom Leopold af Toscana föranleddes att afbryta förbindelsen med Rom, och flykta från sitt land. Påfvens afgjordt fiendtliga uppträdande emot det romerska folkets nppresning, nödgade detta till allt mera afgörande steg, och Constituente romana, som sammanträdde -den 5 Februari, förklarade den 9 -i samma minad påfvens verldsliga herravälde öfver den romerska staten för upphäfvet, och antog i dess ställe den republikanska författningen. Några få dagar derefter blef af samma församling beslut fattadt, att såsom statsegendom indraga samtliga andliga gods, samt att utgifva 1,300,000 scudi i bank-assignationer; men mot alla dessa beslut följde kort derpå en energisk protest af påfven. : Sedan på detta sätt all förhoppning påcen fredlig förlikning var försvunnen, beslöt sig påfven att den 20 April anropa fremmande makters hjelp mot det honom förut så troget tillgifna folket. Neapels och Spaniens, Österrikes och Frankrikes katolska regeringar skyndade att hörsamma: denna uppmaning, samt under påfvedömets fanor företaga . ett fälttåg mot friheten. 4 Så vål södra, som norra Italien, hade redan dukat under för -kontrarevolutionen. Sicilien var :besegradt, Neapel kufvadt, Lombardiet suckade under österrikiska -sabelväldet, och Sardinien var förödmjukadt och vanmäktigt. Uti Hertigdömena var resningen undertryckt, och till och med i Kyrkostaterna hade redan österrikiska trup:er inträngt, så att Rom, ensamt och öfvergifvet af alla, hotades liktidigt af fyra så öfverlägsna makter. Men det var en stor id för hvilken verldens gamla hufvudstad hade rest sig. Denafskräcktes icke för den olika striden; den viste att sanning och rätt icke blott genom seger, utan äfven genom en olycklig men ärofull strid, stärka deras sak som kämpa för desamma. i Den 23 April landsteg den franska wterventionshären i Civita-Vecechia och besatte staden. Ännu kunde man i Rom hoppas (och den franska nationalförsamlingens votum af d. 30 Mars berättigade dertill) att de franska trupperna voro bestämda att uppträda emot ett våldsamt ahgrepp af Österrike och Neapel mot det romerska folkets sje!fständighet. Men då Oudinot uti Civita-Vecchia uppträdde med omisskännelig fiendtlighet och uti sina proklamationer förklarade, att Frankrike icke erkände den romerska republiken, samt ville återupprätta påfvens autoritet, förklarade triumvirerna, i öfverensstämmelse med parlamentet, att de hade beslutat att äfven göra den franska interventionshären motstånd. Det gällde Roms sjelfständighet, det gällde den italienska frihetens sista tillflyktsort. Med enig samverkan och med uppoffrande beslutsamhet, rustade sig Roms folk till strid, och de mest storartade mått och steg vidtogos. till stadens försvar. Den hjeltemodiga befolkningen fann uti Garibaldi en anförare, som genom sin fältherretalang, sitt mod och sin enthusiasm mångdubblade den lilla skarans bjeltekraft. Litande på de franska vapnens ära och väntande understöd af en kontrarevolution inom sjelfva Rom, framryckte Oudinot den 30 April med en del af sin här emot staden, för att oförväntadt angripa densamma, men blef med så stor förlust tillbakasiagen, att han nödgades draga sig tillbaka till Civita-Vecchia och invänta nya truppsändningar från Frankrike, för att på nytt företaga ett anfall. Genast eftor denna secer rvekta GCarishald: från Ram nt