Aftonbladet – 5 februari 1850, sida 2

med servetter, granris och bomullsvadd, målade svarta och grå tusehränder på tårtor och buddingar, sorterade konfekt och torkade postlin. Ån satt hon i köket vch vispade snömos, än satt hon i salongen och band buketter att sätta i vaser; än satt hon bredvid soffan der den unga enkan: hvilade sig, beskådande de sorgkläder som syddes af en mamsell från staden, eller de hufvudbonader som till granskning och väljande voro samlade i en stor ask vid hennes fötter. Mamsell Fredrika, som ömsom skulle gifva ett råd, ömsom bada den unga fruns tinningar med en näsduk blött i eau de Cologne, eller bjelpa till med en rätt vigtig bandros eller fåll, såg så dyster och blek ut, att man skulle trott det vara hennes begrafning som tillreddes. : . Ändtligen var denna begrafning, som man så bråkat för, förbi, och mamsell Fredrika hade åter borttagit och plockat ned hvad hon med så mycket besvär krånglat ihop. Morgonen derefter stod samma lilla skräpiga vagn och samma pålitliga dräng, som fört henne dit, utanför porten tillreds att föra henne tillbaka till sitt hem. Farväl, min goda tant!, sade den unga enkan i en tankspridd ton. Tack för allt besvär. Om jag någongång kan. tjena tant tillhaka med något, så vet att tant alltid kan räkna på mig,.och med en handtryckning ledsagades den nu åter öfverflödiga gästen till dörrn, der hon ännu med ett matt och nådigt leende afskedades. Mamsell Fredrika Rönnqvist var nu åter på bemvägen, halfsjuk och uttröttad, med sitt lilla klädknyte bredvid sig, och hemförande som belöning för sitt nattvak, för den tröst hon bringat en döende, ett par alldeles nya svarta silkesvantar och en liten smal guldring af ringa I värde som tillhört den döde. N