som embetsbrodren visat såväl vid detia som andra tillfällen. Låtom oss således begynna vid början: Alltsedan tidningen Den Conservative såg dagsljuset, säger A. P., har Aftonbladet varit försatt I ett agiteradt tillstånd, som rätt klokt folk haft gan ska svårt att förklara. Detta är en för öfrigt nog vanlig villfsrelse hos Aftonposten. De som läst artiklarne i Aftonbladet i anl. af den Conservatives programm, kunna bäst döma huruvida vi icke tvertom yttrade os belåtne med den öppenbet hvarmed nämnde tidning framträdde, eller huruvida Ii hela tonen af nämnde artiklar finnes något som vittnar om en upprörd sinnesstämning. Det torde mera kunna sättas i fråga huruvida icke Aftonpostens egna utiåtelser i den artikel vi citera, ådagalägga hos A. P. sjelf den oro, som han tillägger Aftonbladet. Detta anmärkes blott i förbigående. Man har insinuerat, att den tidnirgen vore beställd af Aftonbladet, ena föreställning som, då saken ses ur vanlig affairs syppunkt, icke ju, förekommer sannolik. Emellertid har Afionbladet gjort allt för att gifva tidningen fart, ja helsat den välkommen mer än en gång. Denna ridderlighet blir högst besynnerlig, då man ihågkommer, att A.B. eljest städse vid konservativa ingars uppkomst iakttazit så lång tystnad som möjligt, stundom ända till evi halt års tid. Om man vill öfverlåta åt framtiden att uppdaga denna hemlighet, återstår likväl ännu att förklara, huru ÅA. B., med anledning af den Conserva tives apparition, kunnat blifva rof för en sådan för skräckeise, att det, såsom nu skett, i en serie artiklar börjat undersöka vårt hela samfundstillsvånd och kommer till det resultat, att faran står för dörren att i ingea stat, med undantag af Ryssland och O sterrike, monarken eger ett så ingripande och centraliseradt. välde, m. m. Har den Conservative förmått på naturlig väg framkalla en sådan farhåga, som, om den icke kommer ifrån Danviken, likväl bestämdt hörer dit, så har den tidningen i all sin litenhet gjort storverk. Man bör då icke längre sätta tro till ena berättelse, att den Conservative i Norrköping redigeras, af machinister och väfvare, ty det ligger i begge dessa yrken något som leder tanken på naturlagar, möjlighet och omöjlighet. Nej! I Norrköping måste hafva uppträdt någon stor skalk, någon utstuderad putsmakare, som vetat träffa en svag sida hos en stor publicistisk organ, träffa den så, att det är fara värdt att denne för alltid förlorat koncepterna. En så stor olycka måste hos hela nationen väcka deltagande och i kyrkobönerna borde inrymmas någon utförligare, mer objektiv, mer på saken gående utläggning af Hin Ondes försåt och list. Här är nu ett ganska vackert prof på Aftonpostens polemiska skrifsätt. Först har den visserligen ingenting emot, om dess ordställning skulle gifva någon ytterligare fart åt den löjliga historien att Aftonbladet uppsatt den Conservative. Sedan förundrar den sig öfver den uppmärksamhet som Aftonbladet genast egnade åt densamma, ehuru detta tillräckligt rättfärdigas af den ovanliga öppenhet hvarmed den producerade sig, och jemväl alla mera bemärkta organer af landsortspressen hafva i detta fall handlat på samma sätt som vi. Vidare upprepas ännu en gång anmärkningen om Aftonbladets inbillade förskräckelse som ej funnits. Men hvad som är af mera vigt i det citerade stycket, emedan det åtminstone något vidrör hufvudsaken, är att Aftonposten kallar den skildring, A. B. uti de förut omnämnda artiklarne gjort af hela vårt samfundstillstånd — bör egentligen vara af vårt statsmachineri — för en farhågan, d. v. s. antydande att skildringen icke skulle teckna hvad som finnes till, utan blott något som kunde vara att frukta; och på köpet en sådan farhåga, som om den icke kommer från ,Danviken, likväl bestämdt hörer dit. Aftonposten har således rätt och slätt förklarat för Danviksmässizt hvad Aftonbladet yttrat såväl om regeringens sammansättning hos oss enligt bokstafven, om konungens personliga makt öfver besluten, om den verkliga ansvarighet som är att vänta hos rådgifvarne, och om de illusioner som man i detta hänseende länge sökt göra sig, om maktens centralisation i dess utgrening genom förvaltningens organer, och slutligen om den attraktionskraft som uppenbarar sig mellan en så organiserad regeringsmakt och vissa privilegierade korporationsoch klassintressen, hvilka trycka med sin tyngd på den oorganiserade massan eller det egentliga folket; allt detta hör, enligt Aftonposten, till Danviken. Nåväl; hvar och en har sitt sätt att se, och vi förmena icke kollegan att hafva sina åsigter; men för att förvandla dessa till allmänhetens synes oss likväl att det hade varit nödigt, att upptaga och söka bevisa misstagen i Af:onbadets yttranden, samt icke blott göra sig den lätta mödan att affårda dessa såsom en kria, då de likväl ifrån början till slut vidrörde sakförhållanden. Är skildringen falsk, så måtte den så mycket lättare kunna vederläggas, och det är således detta vi uppmana Aftonposten att försöka. Skuile den åter vid närmare eftersinnanide befinnas grundad, så hyse vi den goda tanka omA. P. att den äfven uppriktigt yttrar sig öfver den andra af Aftonbladet framkastade frågan, huruvida ej svenska folket har skäl att önska någon förändring i en sådan sakernas ställning. wvetta är hvad den Conservative redan ifrån början gjort. Det är sannt att han förklarat sig för bibehållandet af hvad som är, och hvars beskaffenhet vi endast utvecklat något utförligare än hans program innehåller, samt att han står på en alldeles motsatt sida mot Aftonbladet; men vi befinne oss med honom åtminstone på det rena som man säger, och det är dit vi äfven en gång gerna ville komma med Aftonposten just i afseende på de omtalta kardinalfrågorna, hvilkas besvarande måste utgöra nödvändiga utgångspunkter för en politisk trosbekännelse. Deremot efterskänke vi gerna all replik på hvad Aftonposten i det citerade stycket yttrat: om kyrkobönerna, om Hin Ondex, om förlorade konceptero; 0.s. v..anmärkande endast såsom besynnerligt, att man på samma gång klagar öfver den utförlighet hvarmed Aftonbladet yttrat sig i detta ämne, och tillika tillvitar oss att bafva förlorat koncepterna.