Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 2

var nu fyrtio år; men såg ut att vara minst femtio. Hon hade en lång och tunn näsa, ett par mycket små ögon af vattenblå färg, läp par så tunna och bleka, att man mera anade dem än såg dem. De insjunkna kinderna med sina skarpa kindknotor, den fårade pannan, det gråsprängda håret talade om ett lif fullt af mörker, inre eller yttre, kanske båda delarna. Född till armod hade hon kämpat sig igenom en orolig och torftig barndom, för att i andras tjenst framsläpa en glädjefattig ungdom; och den underordnade och beroende ställning hon alltid innehaft, hade på hennes ansigte liksom i djupet af hennes själ lagt detta färglösa, oföränderliga drag af tålamod och medgörlighet, som utmärker husmamseller och göra dem så lika hvarandra; detta ljumma, enfaldiga leende, detta oupphörliga ja, som ej endast ligger på deras läppar utan i deras ställning, röst, blick och rörelser. Mamsell Fredrika hade med detta af nöden inbrända leende, detta inrotade ja, lefvat i stora familjer, der hon dock alltid varit ensam och öfvergifven, der ingen någonsin tänkte på att bon fanns, oftare än då något frikaså misslyckats eller någon försumlighet hos jungfrustaten tarfvade näpst. För hvarje ny medlem som ökade dessa familjer fick hon en pligt mera och i denna pligt inlade hon en del af sitt föraktade och förskjutna hjerta: Hon älskade dessa små och trodde sig i deras smekvingar läsa en kärlek, som hon så väl behöfde; men åren gingo, barnen blefvo stora, de glömde den välmenande mamsell Fredrika, och om någon på gyckel påminde dem om de smekningar de skänkt henne för hennes nattvak och möda, så rodnade de eller 10go deröfver. . Det finns väl ingen som ej haft någon ljusPunkt i sitt lif, och vanligen har denna ljuspunkt kommit ifrån kärleken. Det finns intet hjerta, hvari den ej mer eller mindre starkt, mer eller mindre länge eller klart gifvit återsken; och äfven mamsell Fredrika hade haft en sådan ljusperiod; äfven hennes hjerta hade Iblifvit väckt till ett slags skenlif, en kort