Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 2

Clara kysste, under strömmande tårar, den hungliga handen. Men grefvinnan Umanoff, började Gustaf åter, en annan sak blir det med henne. Månne hon kan förlåta ? Svårt torde det väl bli att förmå henne dertillp, svarade Clara. Atminstone voro alla mina böner derom i går afton liksom spilda på klippan. Det var derföre jag, under den sömnlösa natten, uttänkte det medlet att fly till Ers Maj:t om nåd och förbarmande med min felande far; ty jag tänkte: om kungen förlåter, så miste väl äfven hon förlåta.Det torde ej bli så lätt att förmå henne dertillo, svarade Gustaf. Det värsta är att hon har i sina händer de mest öfvertygande bevis., I samma ögonblick anmälde en officer riksrådet Rosenbjelke. Clara bleknade. For Det är bra,, yttrade kungen. Låt honom genast komma in.n i Riksrådet inträdde med osäkra steg och ännu osäkrare blick. Han hade, alltifrån det ögonblick, då Clara erhöll ringen med den kungliga namnehiffern, tagit för afgjordt att allt var upptäckt, och att hans olycka var oundviklig. Också utgjorde han nu en lefvande bild af på en gång fruktan och resignation och det märktes tydligt, att han med tålamod fogade sig i det öde, som han trodde vänta honom. . Konung Gustafs panna lade sig, vid hans inträde, i djupa veck, och långt ifrån huld var den blick, hvarmed han mötte sin eljest så värderade rådgifvare. Vid åsynen af Clara blef Rosenbjelke döds. blek och en strid kallsvett lopp öfver hans panna. Kungen, som märkte det, fattade Clara vic handen, ledde henne fram till riksrådet oc frågade.