Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 2

skapad sf intety, skrifver en ansedd kyrkolärare från slutet af 4:de seklet. Den Christendom, : som förträngdes och kufvades, var såle: des ej den sanna lefvande Christendom, som vi vörda.. Till hvilken skugga Christendomen här hade urartat; härom lemnar den döda form; som intill våra dagar fortplantat sig under namn af den Grekiska kyrkan, blott alltför talande hevis. I dessa blott och bart af en fåfäng nyfikenhet. och förvetenhet, utan hänsyn till någon frukt för lefvernet, uppkastade frågor, hvilka så häftigt upprörde den Österländska kyrkan; tog deremot aldrig den Vesterländska någon rätt liflig del. Här åter riktade sig redan tidigt uppmärksamheten på de frå or, som röra menniskan sjelf; och dessa, så betydelselösa de möjligen vid ett flygtigt ögonkast kunna synas, hafva dock bibehållit det christna lifvet vid. makt och hindrat det från att slockna och förstelna. Härigenom har inom denna, midt under all förvillelse och förorening, ett lefvande praktiskt sinne bibehållit sig. I alla strider, af hvilka äfven denna kyrka varit upprörd, -bhafva derföre inga blott och bart tbeoretiska frågor, utan tillika mensklighetens vigtigaste praktiska frå or och intressen varit bragte å banen. Hr I. ingick derefieri betraktelse af synden och fallet, samt. de olika åsigterna derom, hvarvid i synnerhet Schleiermacher kom till tals; eburu hr I. tillika alltid yttrade sig ganska sjelfständigt och framlade tankarne såsom sina. Innehållande med vårt eget omdöme i saken, kunna vi dock ej undgå att finna frågan af så stort och allmänt intresse, att ett par citater ur föredraget väl synas förtjena ett rum. Ar I. yttrade på ett ställe: Undersöka vi nu först; hvilken grund denna vår kyrkas lära om fallet och den derigenom i menniskans natur skedda förändringen har i bibeln, så är att märka, att den Mosaiska berättelsen om fallet är det, hvarpå man hufvudsakligast velat stödja densamnr a. I N. T. förekommer blott ett ställe, som blifvit andraget till stöd för denna lära, nemligen ett bekant och mycket omtvistadt ställe i Rom. 5: 12 o f. Men huruvida Paulus i den jemförelse mel. lan Adam och, Christus, som här göres, velat i Adam blott framställa en representant af det, som menniskan i sitt naturliga syndiga tillstånd är, eller huruvida han velat lära, det skulle genom hans fall en sådan häpnadsväckande förändring hafva skett i menniskans natur, som kyrkan förknippat med detsamma, är något som må hemställas åt den framtida bibelforskningen. Sammanhanget visar, att Paulus med den anställda jemförelsen egentligen icke velat undervisa om synden, utan blott förherrliga den gudomliga kärlekens verk i Christi sändning. Men mot den kyrkans lära, som man härpå velat grunda, äro andra ställen hos Paulus i uppenbar strid. Så säger han, att jag tills vidare mi förbigå alla öfriga ställen, i 1 Cor. 414: 7, att mannen är Guds beläte och ära; alldeles som skulle han icke hafva vetat om, att det gudomliga belätet genom Adams fall blifvit förloradt. För öfrigt säges i G. T., i Vishetsb. 2: 23, 24, att Gud skapat menniskan tili evigt lif och gjort henne till sitt beläte, att hon skulle vara sådan som han är, men att genom djefvulens afund döden är kommen i verlden. Och härmed har jag nu anfört de bibelställen, som pläga andragas till stöd för vår kyrkas lära i denna punkt. Men ur det tänkesätt och de tidsförhållanden, som voro förhanden i christendomens första århundraden, förklarar sig denna lära lätt. Jag har i föregående föreläsningar erinrat, huru det var en tid af religiöst och sedligt förderf och af djupt medvetande samt lidande af detta förderf, hvaruti christendomen hade sin upprinnelse. För hela den tidens verldsåskådning företedde sig blott ett fall och ett sjunkande. Iden om en utveckling var dem fullkomligt främmande, och har allt intill innevarande århundrades början varit främmande för menskligheten. Dessutom är en bekant sak, huru det onda alltid lättare faller i ögonen än det goda. Att skåda ett Guds verk och en gudomhg kärleks och vishets eviga ordning uti det mörka, som då ännu omhöl de vårt slägte, förmådde man icke. Och då nu genom christendomen den gudomliga lagen, den gudonitiga heligheten framstod uti ett förut okändt ljus, så framstod genom brytningen mot detsamma det rådande förderfvet ännu mera bjert. Och ifrån Gud kunde intet komma, som icke uti alla hänseenden var fullkomligt, mente man. En lärare, som man hänfört till Gnostikernas sekt, vid namn Marcion, ville icke erkänna G. T. som ett gudomligt verk, emedan det; skärskådadt i det N. T:s ljus och utan hänsyn till den tid, för hvilken det blifvit gifvet, icke kunde för honom förete sig annat är som ofullkomligt. Menniskoslägtet, sådant det nu var, kunde fördenskull icke framställa sig för dem annat än som i grund förderfvadt, hemfallet åt afgrundens onda furste och af denne strax ifrån början förderfvadt och förfördt. Men sådant kunde det dock icke hafva utgått ur Guds hand. De första menniskorna kunde fördenskull före sitt fall icke annat än beklädas med all tänkbar fullkomlighet. Häraf upphofvet till den lära, som allmännast varit gällande såsom orthodox och ännu fortfar att gälla såsom orthodox inom christenheten. För läran om den fullkomlighet, som man tillagt de första menniskorna före fallet, har man ej haft någerx annan grund i Bibeln att