Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 2

skornas tillstånd 1 paradiset. Men emot antagandet af denna fullkomlighet har råan, så vidt det stödjer sig på denna berättelse, å andra sidan invändt: Fullkomligheten hos en varelse ådagalägger sig i hvarje hänseende aldrabäst af dess kraft. Af högheten och storheten af de föremål, hvarpå en menniskas själ är rigtad, utaf den fasthet och det allvar, hvarmed hon sträfvar mot sitt mål, utaf den klarhet, hvarmed hon fattar hvarje föremål, som leder till förverkligandet af hennes mål, och i den stånd aktigheten, hvarmed hon öfvervinner alla hinder och frestelser, ådagalägger sig bäst en menniskas sedliga fullkomlighet. I mån af den gudomliga anda, som härutinnan bevittnar sig, bevisar sig en menniska som Guds väsendes afbild. Men i berättelsen om de första menniskornas paradisiska tillstånd förete sig inga spår till några verk, icke -ens den aflägsnaste bäråt syftande tanke. Den vishet, som man tillagt dem, bekräftar sig på intet sätt af berättelsen. Ty när denna låter ormen tillsäga dem, att på hvilken dag de åto af den förbjudna frukten, deras ögon skulle öppnas, så antydes härmed tvärtom, att deras ögon ännu icke voro öppnade och att de ingenting visste. Ja, då de läto intala sig af ormen, att Gud är afundsam och utaf afund förmenade dem: vetandets behag, ådagalägger sig häri raka motsatsen mot vishet. Men lika litet bevittnar sig ock enligt denna berättelse den helighet och rättfärdighet, som man tillerkänt dem, om denna ens kan vara förhanden, der medvetandet af skilnaden mellan godt och ondt ej är förhanden. Ty att de så lätt, och detta genast vid den första frestelse som omtalas, kunde förledas att öfverträda det gudomliga budet, bär icke vittne om någon dygdekraft. Fördenskull har man numera, som redan förut blifvit erinradt, allt mer börjat öfvergifva läran om denna fullkomlighet. Men när den medskapade fullkomligheten nu fattas blott och bart som en fullkomlighet i anlaget, blir fråga om hvad denna berättelse har att innebära. Somliga fasthålla mer berättelsens enskilda drag och vilja ur dessa utveckla sig en lärobyggnad; andra åter vilja i hela berättelsen icke se annat än ett allmänt försinnligande af det, som föregår hos hvar menniska vid första uppvaknandet till medvetande af synd och ondt. På samma sätt som Gud här tillsade de första menniskorna, så tillsäger hvarje fader och moder sitt späda barn, och detta mestadels under varning och hot af straff. Det eller det skall du icke göra. Men:oförmärkt befinnes barnet hafva öfverträdt det gifna budet, och med medvetandet häraf stängas äfven det första skuldlösa paradisets portar. Med medvetandet af synd och af en skilnad emellan ondt och godt befinner det sig försatt i en verld, i hvilken allehanda så väl fysiskt som moraliskt ondt, samt möda, sorger och strid hafva sin bostad. På samma sätt skall från början slägtet hafva vaknat till ett medvetande af synd och ondt, ehurn vi icke kunna söra det för oss åskåd