Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 2

att stärka den. Den nye konungen -varså litet populär; det gick så elaka rykten om honom, att man till och med hade tänkt på att förmå honom afsäga sig tronen. Detta skedde likväl icke. Den nye konungen visade sig ganska litet radikal. Följden af hans motstånd mot en snabb rörelse, var, att ingenting blef uträttadt under kammarens hela session. Man hade väntat föreläggandet af en vallag, en provinciallag, en kommunallag, en polislag, en expropriationslag, en fattiglag, en handelslag; men långt ifrån att få se några sådana lagförslag, fick man ej ens höra ministerens tanka om berörde frågor. Deremot förelade den en lag om utländningars emottagande eller förvisande, hvilken blef antagen med många förändringar; en reaktionär associationslag, som blef förkastad; och en lag om ministrarnes ansvarighet, som ministeren sjelfmant tog tillbaka, emedan den väckte allmän förbittring. Emellertid förflöt sessionen utan att något afgörande steg togs emot ministeren. Kamrarnes sammanträde slöts den 13 Sept., men börjades åter den 17, då stormen genast hotade att bryta löst vid valet af president. Den förre presidenten baron Golstein återvaldes dock med en rösts majoritet (31 af 60; opponenten prof. Thorbecke fick 29). Redan dagen derefter inlemnade ministrarne sina afskedsansökningar, innan ännu adressen till svar på trontalet var afgifven. Den 25 Sept. afgafs adressen, hvari det hette: Om resultatet af förra sessionen blef ringare än vi önskade och grundlagen kräfver, så smickra vi oss nu deremot med hoppet, att en hufvudanledning till den svikna förväntan: bristen på enighet mellan kronan och dess rådgilvare samt denna kammare, nu lemnat rum för en likhet i åsigter, hvilken skall blifva en borgen för ett kraftigt och skyndsamt uppnående af E. M:s upphöjda och fosterlandsälskande sträfvanden. Denna adress antogs med 44 röster mot 12. Men oaktadt ministeren hade resignerat, Visade hofvet ingen böjelse att gå in på en parlamentarisk kombinatiop, med mindre några af de gamla statsmännen blefve bibehållne. Donker Curtius och Lightenwelt, begge medlemmar af förra kabinettet, skulle försöka att bilda en minister tillsammans med Thorbecke; men denne vägråde, emedan han insåg att man ville fortsätta det gamla systemet med oväsendtliga förändringar. Derigenom blef ministerkrisen förlängd, till stor skada för riksärenderna. Man var redan långt inne i Oktober, och ännu var 1850 års budget icke förela:cd och kunde icke blifva det förrän kabinettet blef bildadt. Efter den 10 Oktober, månadsdagen af det gamla kabinettets afskedstagande, blef förbittringen allmän; man talade om nationens förbindelse med oraniska huset såsom en blott tillfällig, den der lätt kunde upplösas. Statsrådet sökte nu reda sig ur förlägenheten. I en sammankomst, hvari, utom konungen, äfven två prinsar deltogo, beslöt man uppdraga åt Thorbecke och Niedermeyer att bilda ett nytt kabinett, om de först ville afgifva ett detaljeradt program. Härmed åsyftade man att störta dem. Om de nemligen inginge härå, så måste detta program blifva mycket obestämdt till följe af deras ofullkomliga kännedom af statshushållningens vidtomfattande detaljer; afsloge de åter, så hade de derigenom — menade man — erkänt sin oförmåga. De svarade dock ganska fint, att de trodde sig i en sådan fordran se ett bevis på att H. M:t icke hyste förtroende till dem, bvarföre de vägrade. Nu försökte man bilda en minister med presidenten Golstein i spetsen. En sådan minister måste kammaren på allt sätt söka förekomma, och då presidenten, som var sysselsatt med kabinettets bildande, icke ville sammankalla den, uppmanades i tidningar 5 medlemmar att begagna sin rätt att, vid presidentens förfall, sammankalla kamnmiaren. En sammankomst blef då beramad till den 28 Oktober, och föregående dag förklarade Thorbecke offentligt, att han vid nämnde session skulle aflägga redogörelse för sina underhandlingar med statsrådet. Häröfver blef hofvet förskräckt; det ville icke gifva sina intriger till pris åt den offentliga kritiken; hrr Thorbecke och Niedermeyer blefvo kallade till konungen, denna gång utan: mellankomst af Donker Curtius. Man gaf dem fria händer, och den 30 stod deras och deras kollegers utnämning i Staatscourant. Af det gamla kabinettet bihehölls endast finansministern Bosse. Den nya ministerers hufvudsakliga uppgift till en början är att åstadkomma jemnvigt i finanserna. De indiska kolonierna äro en vigtig inkomstkälla, som lemnar omkring 4 millioner thaler; men denna inkomst, jemte mycket mera, har åtgått till det militäriska och diplomatiska krig, som Holland fört med Be!gien intill 1839; ja, regeringen har till och med för detta ändamål upptagit betydliga lån hos det bolländska Handelsmatschappy. Det är bekant att slutet på detta krig blef, att Holland blott till någon del vånn sin afsigt och ru har en stor skuld att betala. Såsom medel härtill hade man länge tönkt på en förmögenbetsskatt, men generalstaterna hade satt sig emot den; dervid bestredo de kronans rätt att förfoga öfver koloni-inkomsterna, dem man ville hafva använda till skuldens betalande. Men icke heller detta har kunnat genomdrifvas. I 18350 års budget upptagas inkomsterna till: 71 och utgifterna till 70 millioner. Men då bland inkomsterna äro unptaona de 4 mil