Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 2

Känner ni denna flicka ? Rosenbjelke förblef stum; hans tänder hackade emot hvarandra. Känner ni henn? frågade Gustaf ännu en gång men med högre röst. Jan — hviskade då den tillfrågade. Men Clara, som icke längre stod ut med att se hans ångest, glömde hvar hon befann sig, glömde huru man i kungens närvaro borde lägga band på sina känslor, studera sina rörelse och bevaka sina ord. Hon kastade sig till den olycklige mannens bröst, slog båda armarna om hans hals och ropade under snyftningar: Min far!... Min farl) Pe känslor riksrådet i detta ögonblick erfor kunna bättre fattas än beskrifvas. Äfven konungen kände medlidande med den anklagade, hvilken han nu tyckte sig nog hafva straffat, genom att så der lägga honom på fruktans sträckbänk, Han yttrade såledesi en vida mildare ton: Jag vet allt, Rosenbjelke. Tacka denna engel för att ni, det oaktadt, bar min nåd. På hennes förböner allena.går jag in på att nedtysta saken och låta er få uppgöra alltsammans med Gud och ert samvete. Väl vet jag alt jag borde vara.er stränge domare, i stället att jag fortfarande är er bevågne konung, men — hvem kan motstå tårarna från sådana ögon, bönerna från sådana läppar? Med en talande blick på Clara räckte Gustaf sin hand åt riksrådet, som knäfallande förde den till sina läppar. Och nu, fortfor kungen, låtom oss rådslå om sättet, huru vi skola blidka grefvinnan Umanoff; ty om hon, med de bevis hon innehar, uppträder vid finska hofrätten, så vet jag knappt huru jag skall kunna frälsa... Atminstone måste ett stort obehag uppstå, förenadt med en total söndring inom familjen. Mod och hopp! yttrade Clara till den åter