Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 2

bleknande fadren. Jag tror mig hafva funnit ett medel.n Och hvilket?, frågade kungen. Ers Maj:tv, svarade hon, jag bönfaller iunderdånighet att få dölja det så länge.n Väll, yttrade Gustaf, jag kan vara lugn, ty en sådan flicka som Clara betjenar sig visst icke af andra medel, än dem hon ien framtid kan framlägga för allas blickar. VII. Några dagar derefter sutto Clara och grefve Alexander helt allena i ett kabinett i grefvinnan Umanoffs lysande våning. Den unge ståtlige mannen hade lindat sin arm kring den sköna flickans smärta lif, och mot hans bröst lutade hon sin hvita panna. Så samtycker du då att blifva min ? hviskade han. Min kärlek och min tro har du, svarade hon, hviskande ännu saktare. Men, skall väl din mor någonsin samtycka till vår förening? Mycket motstånd väntar jag mig visserligen å hennes sida,, genmälde ynglingen; men jag hoppas dock kunna besegra det.x Jag, deremot, fruktar det värsta, inföll Clara. Den vrede, hvårmed grefvinnan mottog mig, då jag återkom från slottet, den skur af förebråelser, hvarmed hon öfverhopade mig för det jag handlat så egenmäktigt, för det jag, henne oåtspord, vågat taga ett sådant steg, bådar intet godt för vår framtida lycka. Huru olika! utbrast Alexander. I mina Fgon åter höjdes du genom detta steg. Så bör hvarje qvinna vara: försonlig och sjelfuppoffrande. Jag har länge älskat dig, Clara, ja — alltifrån första ögonblicket jag såg dig, men jag tillstår uppriktigt, att, hade riksrådet blifvit offentligen anklagad och en skymflig process mot honom anställd, aldri hade jag då erbjudit dig att med mig dela dina öden, tytjag