Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 1

under Berryer och Montalembert, pluralitet samt orleanisterna under Thiers, Mo! ach D pin minoriteten. Bergpartiet, under Rollin, räkpade omkring en fjerdedel a samlingen, och centern, eller de mo publikanerna, under Cavaignac och Lair var knappt representerad af 80 medie Regeringen, under Odilon Barrots tedni kunde nu icke blott obekymradt ful:följa si reaktionära mått och steg, både i och u Frankrike, utan blef till och med z stiftande församlingen forcerad att i gen hastigare och längre på sin r m lagut stå ionäta bana, än den måhända sjelf, till en början, haft för afsigt. : Under det lagstiftande församlingen nu utfa dröjsmål gjorde bruk af sin majoritet, för at genom antagandet af en despotisk arbetsordningsstådga, ställa minoriteten under majoritetetens och den ur dess leder tagne presidens tens godtycke, desavouerade ministeren de åt dess civila kommissarie meddelade uppirag, och gillade general Oudinot:s fiendtiga uppg trädande mot den romerska republiken. Bergets minoritet insåg nu, att den på pal lamentarisk väg ej skulle vara i stånd att förhindra republikens cch revolutione rianda som åsyftades af kammarens majoritet, i ger menskap med regeringen. Den gjorde derföte den 11 Juni ännu ett försök, att kos kammären väcka anklagelse mot ministeren, för ujp penbart kränkande af författningen, samt det af konstituanten den 7 Maj fattade beslut uti de romerska angelägenheterna; och då förslaget med stor majoritet förkastades, lät den hänföra sig till det obetänksamma steget att, den 13 Juni, kalla folket till vapen mot den författningsfiendtliga regeringen och folkrepresentationen. Försöket misslyckades totalt. Changarnier, som var befälhafvare öfver hela truppstyrkan och nationalgardet, i och omkring Paris, hade vidtagit de mest omfattande försigtighetsmått. Folket följde blott till ringa antal och med ännu mindre energi uppmaningen; trupperna förblefvo, trots deras demokratiska val, regeringen trogna, och af nationalgardet höll sig äfven större delen till regeringen. Upproret blef, så väl i Paris som i några provinsstädes, såsom i Bordeaux, Rheims, Toulouse, Dijon et. der det skulle liktidigt utbryta, qväfdt i brodden, och blott uti Lyon hade en allvarsatnmare strid uppstått. Revolutionspartiet hade genom denna misslyckade operation lagt sih materiella vanmakt i öppen dag, och derigenom äfven för ögonblicket bortspelt sitt muoraliska inflytande. Kontrarevolutionen jublade, och trodde att tiden nu vore inne, att med stormsteg ila mot sitt mål. Men äfven deritia skulle snart erfara, att hon dårat sig. Segrens ögonblick blef nu af regeringen och kammaren genast begagnadt, för att alldeles försvaga rörelsepartiet och beröfva detsammå allt inflytande. Paris, Lyon och flera andra städer förklarades i belägringstillstånd, och nationalgarderna upplöstes. De förnämsta anförarne för folket och bergpartiet, såsom Ledru Rollin, Boichot, Rattier, Considerant, Felix Pyat, m. fl., blefvo satte i anklageisetillstånd och häktade (med undantag af Ledru Rollin, som undkom till England), samt genom en särskild dertill upprättad domstol i Versailles dömde till de hårdaste straff. Regeringen blef befullmäktigad att, under loppet af ett år, efter eget behag förbjuda alla klubbar och föreningar, samt dessutom straxt derpå en klubboch presslag voterad, som gjorde tryckoch föreningsfriheten till ett blott namn. Det demokratiska partiet, och med detsamma revolutionen, syntes vara för lång tid tillintetgjorda. Men då det segerrika partiet nu skickade sig till att skörda segrens frukter, då kont:arevolutionen ämnade skrida till afgörande åtgärder, visade det sig, att man väl lyckats förstöra eller afbryta sina motståndares påbörjade verk, men för sina egna syftemål ej ens vunnit en fots bredd mark, för uppförandet af sitt eget verk! De allierade legitimisterna och orleanisterna voro eniga rörande den punkten att bekämpa republiken, men de kunde, trots alla intriger och underhandlingar, icke komma till ett 8emensamt beslut rörande den icke mindre vigtiga frågan, hvem som efter den bestående styrelsens störtande skulle blifva dess arfvinge. Och om man också icke uppgifvit allt hopp att kunna åstadkomma en slutlig öfverenskommelse, så visade sig dock att den napoleonske presidenten hvilken de ansett för ett lätt 1tanieradt verktyg för sina planer, ingalunda visade sig böjd att gå dessa planer till mötes, utan ansåg sig sjelf för den franska republikens, eller kanske till och med det franska kejsardömets kallade arftagare. Och slutligen EEE EEE EERO