Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 1

jag sökte derföre att i början liksom nedtysta grefvinnan Umanoffs klagan. Den enskilda audiens hon af mig begärde, under vinkar om att den skulle kunna hafva till följd en af mina gunstlingars nedstörtande rån sin nu innehafvande höjd af lycka och anseende, sökte jag att på höfligt sätt afböja; men då detta icke stod till, bad jag att få personligen lära känna den unga flickan, för hvars skull så mycket buller skulle göras. Jag tillstår att jag fann henne älskvärd öfver all beskrifning, fonn henne väl förtjena upprättelse för den grymma orättvi a hon så länge lidit, och jag beviljade srefvinnan det önskade samtalet. Det var då jag blef underrättad om riksrådets brottslighet, och från den stunden är ingen undflykt; ty srefvinnan Umanoff, som brinner af begär att hämna sin systers minne, hotar att inför mitt Riksråd, här eller i Finland, anmäla saken, så vida jag skulle vägra att beifra den. Hotar hon? frågade Schröderheim förvånad. Hvad? . ... vågar hon hota sin egen komung?, Då hon har rätten på sin sida trotsar hon nin onåd,,svarade Gustaf... ,För. öfrigt erkänrer jag, att jag är ytterst uppbragt på Rosenbjelke och .kan omöjligen taga parti af en man, som begått det bofstrecket, att först locka en mg, oerfaren flicka att fly från sin far, och selan, efter en tid af blott några månader, för Jitid lemna henne, sin lagliga maka, slutligen tven glömma henne, glömma sitt barn, för att ft egennytta ingå en ny förbindelse. Hur uelt! hur afskyvärdt! Schröderheim hvarken kunde eller vågade nvända något häremot; men som kungens förlarade gunstling lockade han sig till det löfet, att ingenting skulle företagas förrän följane förmiddag; ty, tänkte Schröderheim, som, osta hvad det kosta kunde, ville frälsa sin än från undergång, den som vinner tid, viner allt. TÅ AS