Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 1

flytande i Italien, som icke blott var oinskränkt i Lombardiet, utan äfven hade en afgjord öfvervigt uti de andra Öfveritalienska staterna. Men ännu betänkligare blef den franska regeringens ställning genom tilldragglserna i Rom. Den romerska republiken hotades af en österrikisk och en neapolitansk invasionshär. Frankrike skulle hafva förlorat hela sitt inflytande i Italien om det hade lyckats dessa måkter att Jutan Frankrikes mellankomst blifva mästare öfver den republikanska resningen i Rom. Men den franska regeringen var. lika litet sinnåd. att gripa till vapen för att skydda denna demokratiska republik, som hon kunde våga att, i motsägelse med konstitutionens uttryckliga ordalydelse, öppet uppträda till densammas i bekämpande. Man fordrade derföre af nationalförsamlingen dess bifall, samt nödiga penningeanslag för jen expedition till Civita Vecchia, på grund af voteringen den 30 Mars, d. v. s. ptill uppI rätthållande af Italiens integritet och Frankrikes ära, under det man, rörande expeditionens egentliga ändamål, blott såtillvida uttalade sig bestämdt, att man uppgaf sig vilja genom densamma paralysera Österrikes och Nelapels inflytande, samt afvända den fara som hotade den italienska friheten. Nationalförsamlingen gaf sitt bifall härtill den 16 April Men då Oudinot, denna expedit:s-armås befälhafvare, genast företog fiendtliga steg mot den romerska republiken, samt till och med vid ett försök att med vapenmakt eröfra sjelfva Rom, hade lidit ett icke obetydligt nederlag, kände sig ändtligen nationalförsamlingen kallad, att upprätthålla den franska republikens pligter och ära, emot detta regeringens förfarande, och förklarade uti en stormig nattsession den 7 Maj: att regeringen afledt expeditionen från dess ursprungliga ändamål, och alltså hade att återföra den till detsammav. Men äfven detta votum lemnades af regeringen utan afseende, emedan den icke mera fruktade nationalförsamlingen, hvars verksamhet blott skulle fortfara några få dagar. Tvärtom förökades expeditionsarmen och regeringen gaf civilkommissarien Lesseps skenuppdraget att åstadkomma en fredlig förlikning, under det Oudinot erhöll instruktion att med vapenmakt bemäktiga sig Rom. a Underrättelsen om dessa tilldragelser; liktidigt med hvilken den ryska interventionen i Ungern blef bekant, framkallade i Paris den största sensation. Man talade om statskupper, om anklagelse mot ministeren och presidenten. Men af allt detta inträffade intet, och nationalförsamlingen åtnöjde sig, i medvetande af sin vanmakt, att fyra dagar före sin upplösning besluta: att den fästade regeringens allvarligaste uppmärksamhet på händelserna och trupprörelserna i Europa. Dertill föranledd genom faran af denna ställning, såväl för friheten, som för republikens väl, anbefallde hon regeringen de erforderliga åtgärderna, för att kraftigt skydda republiken. Flocons tillägg: samt värna folkens sjelfständighet och frihet förkastades. Så slutade den franska republikens konstituerande nationalförsamlingsin mer än årslånga verksamhet, med en betydelselös fras, likasom äfven den demokratiska författning, som utgått från henne, redan nedsjunkit till ett betydelselöst pappersblad. Emellertid hade, efter vallagen af den 19 Mars, de allmänna och direkta valen till lagstiftande församling egt rum. Redan vid valagitationen hade det visat sig, att egentligen blott tvenne stora partier stodo emot hvarandra: revolutionens och kontrarevolutlionens fiendtliga partier. Revolutionens parti var uti Frankrike representeradt af alla dem, som icke blott ville se de politiska, utan äfven de sociala reformerna utförde och betryggade. Kontrarevolutionens parti, hvilket här, liksom öfverallt annorstädes, affischerade sig såsom lugnets och ordningens lifvakt, hade, trots de stora ckiljaktigheterna uti deras slutliga mål, förenat sig till republikens störtande, och det lyckades detta parti att, genom föreningen af sådana personers verksambet som Thiers, Dupin, Mol, Barrot, Dufaure, Berryer, Montalemhert, m. fl., vinna en afgjord majoritet vid valen. Det moderatrepublikanska partiet, som uti konstituanten hade bildat den afgörande centern, hade vid dessa val så ringa framgång, att till och med dess utmärktaste ledare, såsom nationalförsamlingens president Marrast, m. fl., icke ens blefvo invalde i lagstiftande församlingen. Denna sammanträdde den 27 Maj, och det visade sig snart, genom Dupins val till president, att dess öfvervägande majoritet tillhörde det antirepublikanska partiet. Bland detta utgjorde åter legitimisterna och ultramontanerna RR LER — --——— LL —