Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 1

fredlig menniska. Hans fru deremot beskrifves såsom en hland de elakaste och oregerligaste qvinnor. Jag kan blott icke begripa, hvarför han tog den unga Clara hem i sitt hus. Icke jag heller kan begripa detta, svarade kungen. Emellertid ser jag mig nu bringad till den obehagliga .nödvändigheten, att se en Bland mina trognaste och dugligaste tjenare anklagad för ett brott, hvilket lagen belägger med det hårdaste straff.s Skulle,, inföll Schröderheim i den mest inställsamma ton han förmådde antaga, skulle icke ers majestät, som för sin stora mildhet är prisad af hvar man, äfven denna gång, liksom så minga andra, kunna låta nåd gå för rätt ? Min käre Eliss, yttrade kungen, mildt men allvarligt, jag är icke kung endast för att förlåta och öfverse. Åt verldslig öfverhet har Gud gifvit svärdet i handen, som det heter, och det måste brukas till rättvisans skipande. En förolämpning mot mig personligen har jag rätt att förlåta och helt och hållet förbise. Icke så i fråga om verkliga öfverträdelser mot lagen. Och detta är en dubbel öfverträdelse; ty mannen har icke brutit endast mot sambället, utån äfven mot naturens lag. Men, hviskade Schröderheim, om saken kunde nedtystas. Om det kunde gå af med en skarp och allvarlig skrapa al ers majestät. Betänk hvilken förfärlig skandal; betänk dernäst, allernådigste konung, att en hel familj störtas i olycka; ty hvad skall det väl, efter brottets offentliggörande och bestraffande, blifva af de arma unga flickorna, jag medurs af andra giftet? Hvad skall det blifva af Clara? Äfven hon skali för hela sin tid blifva olycklig vid tankan, att hafva vårit en orsak till så mycken förstörelse, ett sådant förfärligt elände. Jag har betänkt allt,, svarade kungen, och!