Aftonbladet – 30 januari 1850, sida 1

Återblick på 1849 års politiska tilldragelser. ) (Efter National-Zeitung.) FRANKRIKE. Frankrikes historia för 1849 är icke just rik på. tilldragelser, men så mycket mer på partiintriger, som dock ännu icke fullkomligt framträdt i offentlighetens ljus och till alla sina detaljer blifvit historiens egendom. De sista dagarna af 1848 hade presidenten Ludvig Napoleon trädt i spetsen för verkställande makten, och från denna stund: hade den hittills suveräna, konstituerande församlingen fått vid sin sida en författningsenlig myndighet, som var en så mycket farligare rival till dess inflytande, som densamma, äfvenledes ursprungen från allmänna val, var berättigad att anse sig såsom representant af den suveräna folkviljan, och dessutom hade den fördelen framför konstituanten, att den sistnämnde, som stod nära slutet af sin långvariga verksamhet, blott var uttrycket af en tidigare opinion hos folket, då deremot presidenten befann sig vid början af sin verksamhet, samt vid hans val den för närvarande rådande opinionens uttryck gjort sig gällande. Då man uti Ludvig Napoleons val ville se en verkan af kontrarevolutionen, ansåg sig konstituanten så mycket mera förpligtad att emot dess afsigter värna revolutionens rättigheter och frukter, så mycket. mer som hon sjelf var dess första verk. Hon vakade derföre med afund och misstroende öfver regeringens steg, och ingick ej på det upprepade gånger väckta yrkandet, att församlingen måtte besluta sin sjelfupplösning, utan uppgaf såsom sitt åliggande att, tillika med författningen, äfven öfverlägga och votera om de vigtigaste organiska lagarna; och beslöt att fortsätta sin verksamhet intill dess den författningsenliga lagstiftande församlingen sammanträdt. : Men nationalförsamlingen var väl i stånd att bereda regeringen åtskilliga små förödmju. kelser och svårigheter, såsom t. ex. genom bestämmande af det obetydliga anslaget 50,000 fr. åt presidenten, samt upphäfvaadet af den till nära 100 millioner fr. uppgående dryckesskatten; men den var ej stark och enig nog, för att på ett algörande sätt ingripa uti den Odilon-Barrot-Faucherska ministerens inre och yttre politik, hvilken likväl afgjordt arbetade i kontrarevolutionens intresse, och inom Frankrike undergräfde revolutionens verk, samt utom detsamma lemnade dess frukter i sticket. De största svårigheter, och såsom det en tid visade sig, de farligaste kriser, hade regeringen att uthärda i anledning af tilldragelserna och tillståndet uti Italien. Det franska folkets sympathier hade beständigt uttalat sig till förmån för en intervention till den italienska sjelfständighetens beskydd. Men regeringens dröjande och vacklande politik hade försummat det rätta ögonblicket, då det varit lätt att af Österrike tilltvinga sig de åsyftade eftergifterna. Ty sedan Lombardiet var återeröfradt af Radetzky, ville Österrike icke mera höra talas om: Öfveritaliens sjelfständighet; och då konungen af Sardinien, dertill nödgad af sitt folk, ännu en gång grep till vapen för lombardernas frihet, blef han ånyo lemnad i sticket af Frankrike, och må-. ste inom kort duka under för den österrikiska öfvermakten. Nu först gjorde sg Frankrikes sympatier för Italien gällande i nationalförsamlingen, och regeringen uppmanades genom beslutet af den 30 Mars, att med beväpnad hand uppträda till försvar af Piemonts område och Frankrikes ära i Italien; men detta beslut förmådde ej sätta skrankor för Österrikes vexande in-; ) Se A. B. MM 49 och 24.