Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 2

Ibedyrat att de, maktens eller de privilegierade imtressenas servila satelliter, icke hade något emot reformer, blott dessa äro tidsenliga och hvila på en nationel grund, med flera dylika snömosfraser. Vi kunna icke neka, att det derföre kändes likasom uppfriskande, när, i motsats mot denna taktik hos reformernas öfriga motståndaee, ett blad, )Den Conservativen, genast vid sitt första uppträdande öppet och ridderligt afgaf ungefärligen denna förklaring: Jag och de med mig liktänkande vilja icke reformer; vi vilja hafva grundlagarne sådana de äro; privilegierna sådana de äro; bördsoch penningaristokratien med hela deras inflytande sådana de äro; kyrkans makt, en stat i staten, sådan den är; militärståndet bibehållet såsom en isolerad kast och än mera gjordt för :denna isolering. För dessa åsigter stå vi och flan, —— Pet var äfven naturligt att alla de, som hit : !s fiskat i grumligt vatten, att allt basculsystein och hela den politiska fraktion, som kallas den gri, hvilken gerna vill heta och efter sitt mått tror sig vara liberal, medan den af alla krafter stretar emot allt kraftigare ingripande af de demokratiska ideerna, som åsyftar att gifva sjelfva folket någon verklig betydenhet och gehör åt dess vilja, skulle blifva till en viss grad häpna vid åsynen af en ny kamrat, som så på en gång kommer och tar högra handen i deras leder, samt erbiuder sig sjelf och vill tvinga de öfriga att spela med korten på bordet. Men då vi sålunda onekligen betrakta det såsom ett steg framåt, att hafva fått att göra med en motståndare, som bona fide försvarar det stationära, eller hvad som är, så måste det i första rummet vara angeläget att noga göra sig reda för hurudant detta närvarande är beSkaffadt, emedan begreppet härom måste bestämma cmdömet öfver, huruvida det som är förtjenar bibehållas eller icke. I förbigående anmärkes, att vid frågan om reformer i våra inrättningar mena vi här bufvu sakligen politiska inrättningar och politiska reformer, d. v. s. de som angå eller bestömma maktens wutöfning och delning, lagarna rörande statens3 eller kronans förhållande till den enski!de individen, samt garantierna för dennes rättigheter och frihet. Det är nemligen otänkbart i vår tid, att äfven den mest trånghufvade skråmakare, den mest bortskämde, tyckmyckne eller nyckfulle maktinnehafvare, den argaste eller girigaste despot skulle vara till den grad otillgänglig för alla slags inflytelser af de allmänna behofven, att han icke emellanåt skulle vilja hafva en och annan administrativ förbättring, eller till en viss grad söka befordra, om äfven på ett förvändt sätt, ett ekonomiskt framskridande; helst äfven den absolute regenten måste naturligtvis känna sin egen och sin omgifnings makt och glans ökas genom nya rikedomskällor och ökad näring i lancet. Man vet att t. ex. Mehemed Ali i Egypten var ett slags förbättrare i stort af detta slag, eburu han tiilika var en af de värsta tyranner och folkplågare, samt derjemte en af de största hycklare, som funnits i tidehvarfvet. Det är således med afseende på frågan om de politiska inrättningarna, som vi i ett par föregående artiklar, med öfverskriften: De konservatives programmer, tagit o:s friheten återkalla i minnet hurudana de konstitutionella garantierna som skoa beg änsa regentens person!iga makt, hos oss äro beskaffade. Vi bafva sett, att enligt regeringsformens bokstafslydese, konungen väl icke kan styra utan biträde af rådgifvare, som böra säga sin tanka öfver alla förekommande mål; men konungen allena beslutar,, utan att rådgifvarne, äfven om de alla äro ense om en annan tanka, kunna hindra eller uppehålla beslutet, så framt de icke nedlägga sina embeten, eller att föredraganden vägrar kontrasignationp, hvilket kan ske om beslutet är bokstafligen stridande emot grundlagen; men äfven för sådana bändelser behöfver regenten endast vilja sig andra rådgifvare, och kan derill taga utan inskränkning hvilka ban behagar Vi hafva vidare sett, att en sträng ansvarighet för rådgifvarne dels inför riksrätt dels inför. ständerna är förutsatt och stadgad på papperet uti en vidlyftig ansvarigheislag, men tillv a att sättet för denna lags bringande till verkställighet är sådant, att enhvar begriper, det någon ansvarighet i sjelfva verket aldrig kan komma att utöfvas utom i den enda händelsen, om regenten sjelf, för att vid något svårare fall från sig afvända en folkets ovilja skulle finna för godt att låta något stackars statsråd offras såsom syndabock. På papperet heter det väl, att ständerna kunna anmäla en eller flera eller samtlige rådgilfvarne till endtledigande, om de i sina rådsleg icke visat tillräckligt nit, skicklighet och drift, eller iakttagit rikets sannskyldiga nytta; men i verkligheten är detta till utseendet så starkt! demokratiska värn helt och hållet paralyseradi dels genom den ganska konstfulla och behändiga föreskriften om dylika ärenders föregående behandling af konstitutionsutskottet, dels genom splittringen mellan stånden; arch till vttärmara viccn är dot cå ot äldt att om