Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 2

Förmodligen hade samvetet vaknat hos den pligtförgätne maken och fadren, som — Gud vet på hvad sätt — hade fått veta att den arma Clara redan för många år sedan var död, men att dottren lefde och vistades i Savolax. Han beslöt att göra en resa dit. Ingen fanns, som efter de sderton åren kände igen honom och ingen anade att riksrådet Rosenbjelke var densamma som kongl. sekter Liffman, Det är naturligt, menade Fchröderheim. Anländ till fru Mentzers boning, återtog kungen, fann han den åldriga qvinnan mycket sjuklig, men vårdad af Clara, som hon utgaf för sin dotter. Ett enda ögonkast på den sköna, blomstrande flickan var dock tillräckligt, för att öfvertyga Rosenbjelke det hon var hans dotter med den olyckliga Clara Fiandt; ty likheten med modren, såväl som med honom sjelf, lärer hafva varit alldeles förvånande. Jag vet icke under hvad förevändning riksrådet sökte fru Mentzers bekantskap — ålltnog — han blef en daglig gäst i hennes hus och tillvann sig snart hela hennes förtroende. Men den opasslighet, som en längre tid hållit den goda frun fängslad i ett soffhörn, lade henne snart på sotsängen, och inom några dagar saknades allt hopp om hennes vederfående. Hon egde dock tiliräcklig styrka och sans för att före sin död anbefalla sin förmenta dotter i Rosenbjelkes vård. Denne åtog sig — man kan tänka med hvilken beredvillighet — att bli den snart öfvergifna Claras förmyndare; ty hvad gumman Mentzer egde, bestigande sig till ungefär ett tusende riksdalers värde, skulle Clara ärfva. i Fru Mentizer dog; någon tvist om testamentet till Clara uppstod ej, ty det var i laglig form upprättadt och Rosenbjelke spelade mästerligt sin roll af förvånad vid upptäckten att Clara icke var den aflidnas egen dotter, hvilket han bäst visste. Efter en hastig realisering af det lilla boet, återreste Rosenbjelke till Sverge, medförande den unga flickan, som han nu ville behålla i sitt hus till sällskap åt sina döttrar, de här vid hofvet så mycket firade fröknarna Hedvig och Albertina.n