Aftonbladet – 29 januari 1850, sida 1

jnändligen tacksam på den stackars Claras vägnar Det var i sanning en lycka, öfver allt hvad både hon och jag kunnat ana. Icke så, Clara? Till er? ropade nästan på samma gång riksrådinnan, ehuru långt ifrån belåten med förslaget. Nej, min grefvinna! Ni förlåter väl om äfven jag har ett ord ilaget. Så länge Clara behöfs i vårt hus, så ... Så kan dock hvarken ni, min riksrådinna, eller jag, eller någon annan göra något åt den saken, inföll grefvinnan Umanoff; ty befallningen om hennes flyttning från den ena våningen till den andra är kommen från högre ort.v Från högre ort! ropade alla på en gång. Ja, från hans maj:t konungenn, återtog grefvinnan. Och till bevis på att jag talar sanning, har jag hären ring med hans egen höga namncehiffer, sam han i nåder täckes förära Clara Mentzer.n Förvåningen hos så väl Clara, som medlemmarne af familjen Rosenbjelke, var öfver all beskrifning och yttrade sig på olika sätt. Aldrastarkast verkade den dock på riksrådinnan, hvilken nedsjönk i en länstol, tillintetgjord, som om hon blifvit slagen at åskan. För första sången nekade tungan henne sin tjenst och hon förblef stum nnder flera minuter. J en annan länstol hade riksrådet nedsjunkit; dock icke af blott förvåning, utan af en alla kroppens och själens krafter förlamande ångest. Han, med sitt gnagande samvete, sin ndiga fruktan, som lik ett ondt väsende idse förföljde honom, greps på ögonblicket fen förfärlig aning om att upptäckten af hvad van så länge lyckats hålla doldt, nu vore förranden. Hans tillstånd var, i sanning, ömkigt. Hela hans ansigte öfverhöljdes af dödens niekhet; hakan nedsjönk mot bröstet och från le blå läpparna arbetade sig en tung suck. Grefvinnan Urmanoff begagnade detta ögonNick, för att aflägsna sig med Clara, hvars oda hjerta dock sträfvade emot att lemna iennes förmyndare i detta tillstånd. Men grefvinnan pekade på ringen med den: ungliga namnchiffern, som hon redan sattv