Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 2

vårliga har det grundliga vetenskapliga aretet någonsin :Xlädt sig en så blomstrande ch leende gestalt, som utv Haydns qvartetter — i denna ej mindre än i hans ästa öfriga. Jen utfördes i hvarje hänseende förtrållligt. Jernäst följde Beethovens 13:de qvartett, B lur. Denna komposition tillhör de stora så allade Galitzinska qvartetterna och består af ex satser, nemligen ett allegro, ofta omvexande med en adagiosats; ett scherzo (presto) ned trio; ett andante scherzoso; ett alla Danza edesca; en cavatina samt finale. Beethovens ljerfva, djupsinniga harmonibyggnad och stämlisposition kan man äfven i detta arbete enlast beundra. Hvad den poetiska anda, den ublima skönhet beträffar, som lefva i Beethorens flesta verk, så vilja vi icke bestrida möjigheten att dessa egenskaper äfven tillhöra frågavarande qvartett, ehuru vi måste erkänna vår oförmåga att (med undantag af andantet och cavatinan) här upptäcka dem i någon väendtligare mån; och denna oförmåga kar hvarcen för det uppmärksamma åhörandet eller vartiturläsandet velat vika. Det kan väl ej vetviflas, att äfven en Beethoven någon gång aft svagare momenter; huruvida denna qvarett i estetiskt hänseende bör räknas till dem, öfverlemna vi åt en mognare framtid att afsöra. Det vissa är emedlertid, ätt denna komposition ej fann någon synnerlig sympathi hos publiken, och om det än i allt fallär förtjenstullt att instudera ett så svårt och kompliceradt arbete, så synes dock föga skäl förefinnas att, innu åtminstone, här bringa det till offentig produktion. Det säges ock, att hr Meyer primarius för aftonen), efter att hafva tagit närmare kännedom om denna qvartett, varit betänkt på att välja en annan, och troligen hafva endast väsendtliga hinder kunnat afhålla honom derifrån. Då ifrågavarande komposition är en bland de svåraste qvartetter som finnas, så bör man dubbelt erkänna den verkligen mästerliga exekutionen deraf. — Soireen slutades med Mozarts D-dur-qvartett (JM 7), hvars djupa, innerliga känsla, uttalad i den klaraste form, aldrig skall förfela att anslå alla åhörare. Afven denna komposition utfördes i allmänhet ypperligt; dock måste vi härvid undantaga det sätt, hvarpå första satsens grundmotiv uppfattades och återgafs: man behandlade nemligen de här förekommande förslagsnoterna såsom korta i stället för långa, och denna uppfattning är, enligt vår åsigt, ej riktig. Det obestämda i skrifsättet för detta manr, som synnerligast i äldre verk ofta föranleder misstag, hindrar hvarje positivt bevis; dock verkar det tvära, det kantiga, som här genom de korta förslagen uppkommer, så vanställsnde på deni sig sjelf så skönt afrundade melodien, att sikert intet oförvilladt öra skall tveka om hvad som här är det rätta. Dessutom utfördes maneret olika i de särskilda stämmorna, hvarigenom en föga behaglig förbistring uppkom. Vi erinra oss emedlertid förr hafva hört hr Meyer utföra detta ställe på ett, såsom vi tro, riktigt sätt, och sluta deraf, att han vid detta tillfälle ej följt sin egen åsigt. —U—