Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 2

Kunde det vara fru Vougt, den utmärkt qvicka boktryckarfrun? Omöjligt! Icke heller hennes figur svarade mot den utmärkt väl vexta tyrolskans. En mängd gissningar, en mängd fantasier, vaknade i en hop sysslolösa dagdrifvares hjernor, och gjordes till rykten, det ena orimligare än det andra, hvilka berättades, först i form af förtroende, vänner emellan, sedan på det oerhördaste sätt vanställda cirkulerade kring både stad och land. Grefvinnan Umanoff och hennes son, till hvilkas öron de äfven trängde, skrattade sins emellan, ty de visste bäst huru med saken hängde tillsammans. Men bland alla dem, som om denna i sig sjelf så obetydliga sak aldramest lade sin hjerna i blöt, som man säger, voro inga så ytterligt nyfikna och beställsamma, som riksrådinnan Rosenbjelke och hennes begge döttrar, fröknarna Hedvig och Albertina. Det hade förträffligt lyckats för grefvinnan Umanoff, både att komma hem före riksrådets, och att för dem dölja att hon varit med på maskeraden. Afven den stackars Clara, som, ju närmare det led till hemmet, blef allt mera ängslig, hade icke af sin bortovara haft det ringaste obehag, ty aldrig kunde det falla någon bland hennes förtryckerskor in, att hon, den stackars flickan, varit med i detta nöjets lysande samyqväm. Men nu kom hennes tur att undra och att från undran falla i den yttersta bestörtning; ty bon hörde riksrådinnan och hennes döttrar oupphörligt tala om det fruntimret, hvaraf kungen visat sig så road. Hvem i all verlden kunde den personen vara?... Ja, hvem var den lyckliga, den afalla så afundade?... Hvad ville man icke gifva, om man det kunde utleta? I början hörde Clara blott flyktigt på dessa deras yttranden; men snart började äfven hon att undra, dock mest öfver att kungen, ehuru maskerad, kunde vara så bestämdt igenkänd, samt att hvarken grefvinnan Urmanoff eller hennes som sagt henne hyem som var kurgen.