Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 1

för första gången sedan revolutionens utbrott, ide förbundsrättigheter, som för närvarande, tack, vare Frankfurterparlamentet, betraktas af alla regeringar såsom den enda gällande rätten i Tyskland, under det att revolutionens rättigbeter och frukter; för hvilka det tyska förbundet störtade tillsamman, synas vara längesedan jordfästade och glömde. Sålunda var, vid början af året 1849, det tyska enhetssträfvandets kraft, och med densamma den enda säkra grundval för uppbyggandet af tysk frihet, genom Frankfurternationalförsamlingens oskicklighet och modlöshet, redan bruten, och de båda mäktigaste enhetsstaternas regeringar hade redan gjort fullt bruk af deras icke mer splittrade kraft, för att inom sina områden med kontrarevolutionens vapen krossa frihetens påbörjade byggnad, under det att i de mindre staterna den ande ännu syntes berrska, af hvilken om våren 1848 den bestående ordningen blifvit så våldsamt skakad. Uti PREUSSEN finna vi det första, om än varsamma, framträdandet af kontrarevolutionen, å regeringens sida i vägrandet att låta hären aflägga hyllningsed åt riksföreståndaren, samt å aristokratiens sida uti det så kallade junkerparlamentets, sammanträdande; till värnande af jordegarnes rättigheter,, hvaruti man beslöt att göra ett kraftigt motstånd mot den nya tidens högljuddaste och rättvisaste fordringar. Genom den vägrade hyllningen, samt genom afslutandet af Malmö vapenstillestånd, hade den preussiska regeringen å ena sidan försäkrat sig om hären, samt å andra sidan vunnit anhängarne af elt krasst Preussenthumv på sin sida. Hon erkände äfven i Junkerparlamentet, huru fiendtligt detsamma än uppträdde mot henne, en blifvande bundsförvandt vid den förestående striden mot revolutionen. Och då, genom de förkastliga excesserna mot slottsportalen, mot tygbuset och mot ministerhotellet, äfven bourgeoisien, intagen af skräck för revolutionen, visade sig färdig att kasta sig i maktens armar, beslöt man sig till öppet motstånd mot nationalförsamlingen. Den 7 September medförde kontrarevolutionens första bestämda handling; men redan då hade man alla efterföljande steg i beredskap. Wrangels utnämnande till öfverbefälhafvare i Markerna, hans märkvärdiga dagorder, och grefve Brandenburgs uppträdande i Breslau, voro. omisskänneliga förebud till det våldsamma steg man hade i sinne. Hvad som då förhindrade detsammas utförande och om ministern Pfuel, emot den ursprungliga afsigten, ämnade försöka en fredlig förlikning, är ännu icke rätt klart utredt. Nog af, det erfordrades nationalförsamlingens afgjordt demokratiska beslut, förkastandet af konungadömet med Guds nåden, samt upphäfvandet af adeln och ordnarna, för att bringa det redan långt förut fattade beslutet till utförande. Bildandet af den Brandenburgska ministaren, nationalförsamlingens prorogerande och slutliga upplösning, borgargardets afväpning, belägringstillståndets. proklamerande i Berlin, samt slutligen författningens oktrojering den 5 December, voro regeringens raskt på hvarandra följande steg, genom hvilka man hoppades att kunna tillintetgöra revolutionen, om man ock för ögonblicket såg sig nödsakad att, uti den oktrojerade författningen, medgifva åtskilliga koncessioner. Hären hade visat sin fullkomliga tillförlitighet vid verkställandet af alla regeringsåtgärder ;befolkningen, icke böjd till öpperrstrid mot makten, hade äfven afstått från det tillimnade passiva motståndet; adeln och de stora sodsegarne ställde sig med Hela sitt inflytande på regeringens sida, i förhoppning att fullkomigt vinna benne för sina planer; bourgeoisien, pefriad från ångsten och förskräckelsen för revolutionen genom de blixtrande bajonetterna, äknade på fondernas och hyrornas stigande, amt trafikens tilltagande, uppoffrade med beedvillighet för de materiella fördelarne den inappast tillträdda friheten, och undertecknade le af magistrater, landtråd och godsegare uppatte adresserna till de räddande dådens miistör,: och de män, som ett ögonblick voro innade att med bestämdhet sätta sig emot ontrarevolutionens afsigter, började redan att öka en tröst öfver den förtrampade folksuveäneteten uti författningens frisinnade innevåll,, och slutade med att vilja hysa förtronde för en regering, mot hvars existens de ort förut hade på det häftigaste protesterat. Men folket, det till sjelfkännedom och medetande af sin rätt vaknade foiket, höll orub