Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 1

sig med henne, den obetydliga, den förbisedda tillbakasatta fattiga flickan från det ram: Finland, som riksrådinnan brukade säga. Hurt skulle hon väl kunnat komma på en sådan ide: Och väl vår det, att den icke väcktes hos henne ty hon skulle då hafva dignat af blygsel och förvirring. Allt, deremot, styrkte henne i den tanke hon fattat, att den för henne okände herrn vore en af grefvinnan Umanoffs bekanta; ty denna dam, som med honom konverserade på den mest flytande fransyska, kallade honom hvarken ers maj:t, eller sire, utan rätt och slätt monsieur, såsom de förut hade öfverens kommit. Det dröjde icke länge, förrän äfven grefve Alexander kom upp i logen, då grefvinnan, hans mor, skyndade att fatta hans arm och sade: Min son, låt oss göra en tur der nere i salongen och tala vid några karaktersmasker: Jag har lust att veta huru de utföra sina antagna roller. Clara såg på henne och fastän masken do!de hennes ansigtes hryderi och ängslan öfver alt blifva lemnad allena med den främmande herrn, kunde dock grefvinnan alltför väl gissa till dessa känslor hos sin unga skyddling, och sade derför i mild ton: sJag lemnar dig under tiden i denne herres beskydd. Vi träffas åter om en stund., Och grefvinnan försvann med sin son. Clara hade dock från första början märkt utt kavaljeren, hvilken nu uteslutande sysselatte sigmed henne, som om ingenting annat hela salongen funnits värdt hans uppmärkamhet, icke var ung, samt att han icke heler var hvad man kallar någon hurtisör. — å hans språk märkte hon snart, att hans meing ingalunda var att ställa sig in med henne, ör att vinna hennes ynnest, utan gick det snaare ut på att vinna hennes förtroende. Också ände sig den vnga flickan snart på et un erbart, för henne sjelf oförklarligt sätt dragen Il den okände, för hvilken hon icke gjorde ågon hemlighet af hvad hon sjelf visste om