Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 1

Återblick på 1849 års politiska tilldragelser. ) (Efter National-Zeitung.) TYSKLAND. Med en stor apparat af rhetoriska krafter diskuterades af nationalförsamlingen tyska folkets grundrättigheter, som den 21 December antogos och den 28 i samma månad kungjordes såsom tysk rikslag. Men med undantag af några små stater, uti hvilka de i Mars tillkämpade fördelar ännu icke blifvit antastade, lemnade de öfriga regeringarna detta faktum fullkomligt utan afseende, och Österrike, som syntes hafva uti Italien, Tyskland och Ungern gjort sig helt och hållet till mästare öfver revolutionen, uppträdde ändtligen med den bestämda förklaringen, att det ej ämnade låta gifva sig lagar af centralmakten och parlamentet i Frankfurt, samt att det efter författningsverkets fulländning skulle tillse, huruvida det kunde antaga detsamma eller ej, för att derefter öfverenskomma med regeringarna om de tyska förhållandernas nya anordning. Vid tidpunkten för denna förklarings afgilvande, genom hvilken onyttigheten af nationalförsamlingens verksamhet i hela dess vidd framstod, fanns uti densamma icke mera den kraft, hvarigenom tyska folkets rättigheter kunde värnas, emot detta, den österrikiska regeringens affall från det gemensamma fåderneslandets sak. Man hade redan kommit derhän att anse de enskilda regeringarnas vilja såsom den enda afgörande, inom deras eget område. Det gafs ej mera någon det gemensamma tyska folkets vilja, som parlamentet i Frankfurt hade att representera och göra gällande emot hvarje söndringsförsök; det gafs i de särskilda staterna: ej mera någon rätt, eller vilja hos folken, att taga behörig del uti det gemensamma fäderneslandets utveckling och organisering: Österrike -hade sändt sina deputerade till nationalförsamlingen, för att utarbeta och antaga en tysk författning; dessa hade såsom tyskar representerat Österrikes intressen i denna församling, en österrikisk prins stod i spetsen för centralmakten, samt en österrikisk minister, Schmerling, i spetsen för riksministeren: och allt detta oaktadt kunde den österrikiska regeringen förklara denna församlings beslut utan. gällande kraft och verkan för. sig sjelf oeh sina tyska länder, utan att ens en tanke dervid uppstod i nationalförsamlingen, att med bestämdhet. uppträda mot dessa oförskämda pretentioner. Vv Den enda följden af denna Österrikes förklaring var att Schmerling, den österrikiske riksföreståndarens österrikiske riksminister, nedJade sitt embete, hvilket öfvergick i Heinrich v. Gagerns hand. Från den nye riksmininisterpresidenten utgick nu det olyckliga, af nationalförsamlingen genast antagna förslaget, att anse Österrikes förklaring såsom en sjelfuteslutning från delaktigbeten uti Tysklands nya organisation, och att söka bilda ett tyskt rike, utan att deruti inbegripa de tyskösterrikiska stammarna; samt att derefter, på de diplomatiska underhandlingarnes väg, söka åstadkomma en union mellan tyska riket och den österrikiska kejsarstaten, eller åtminstone med de tysk-österrikiska besittningarna. Härigenom voro icke blott 11 millioner tyskar utan omsvep uteslutna från den eftersträfvade föreningen af alla tyska stammar till en politisk nationell enhet; det stora och otvetydiga syftemålet med 1848 års revolution var icke blott upphäfdt, utan början var härigenom äfven gjord till en fullkomlig upplösning af det med så stora ansträngningar och offer började föreningsverket, samt fröet utsådt till en ännu större inre söndring i Tyskland, än som ägde rum före 1848, derigenom att det ensidigt uteslutne Österrike otvifvelaktigt skulle komma att uppträda emot en af detsamma hvarken delad eller gillad förening af de öfriga tyska staterna, hvarförutan äfven andra rege ringars isoleringsbegär deruti skulle finna en önskad förevändning, att draga sig tilibaka från föreningsverket, och sluteligen Preussens nu oundvikliga öfvervigt väcka farhågor och tvifvel, såväl hos regeringarna, som folken i de friga tyska staterna, om det lyckliga resultaet af en sådan förening mellan Tysklands stamnar och stater. Den österrikiska regeringen . dröjde också cke länge med ett afgörande svar på det Gaernska förslaget; den protesterade med betämdhet mot sitt uteslutande, och åberopade, ) Se A. B. Mm 49.