Aftonbladet – 28 januari 1850, sida 1

sina öden; hon blott förteg den hårdhet, ja, joftast grymhet, hvarmed hon bemöttes af riksIrådinnan Rosenbjelke och hennes döttrar, och (förgäfves sökte den deltagande nye vännen att Jaflocka henne något yttrande i det hänseendet. I Hon endast yttråde en innerlig önskan att med det snaraste kunna erhålla någon guvernantsplats, ithy att hon påstod sig gerna vilja gagna med de få kunskaper hon lyckats förvärfva. Denna grannlagenhet tillvarn henne helt och bållet Gustafs bevågenhet och han stärktes allt mer och mer i sin föresats, att åtaga sig den betrycktas sak. Då han nu fått veta så mycket, som Clara kunde och ville meddela bonom, ledde han oförmärkt samtalet på några muntrare ämnen och fann med förvåning att den lilla finska fröken var lika qvick, som hon var god. Man vet hur den snillrike konungen älskade qvickhet och huru den, för en hvar som blifvit begåfvad dermed, gällde såsom ett inträdeskort, i fråga om hans kungliga nåd och hyllest. Clara var under denna afton en verklig gåta för sig sjelf. Hon, som hemma knappast vågade öppna munnen till ett enstafvigt svar, då någon tilltatade henne, var nu så ledig i sitt sätt, -å glad, så fri, så rolig och verkligt intressant, att det var som om hon hadeombytt natur, som om en anda från höjden kommit över henne. Utan att sjelf ens veta hur det kom till, befann hon sig snart vid den okändes srm nere i selongen och midt ibland folkhvimlet. Alt hade hon glömt, allt; ända till minsta ögOnblick af det förflutna, och lefde blott i den närvarande glada stundens njutning. Den mar, skerade kavaljeren var så artig, så fin i sina yttranden, så underhållande och qvick, att hon aldrig förr hört och aldrig mer trodde sig få höra något dylikt, och hon märkte icke att den ena fjerdede!s timman efter den andra försvann, såsom hade de varit blott sekunder. Grefve Alexander och hans mor mötte, tidt och ofta, vårt promenerande och konverserande par, färdiga att vid minsta vink återtaga den unga damen och låta kavaljeren njuta sin