Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 3

ifver sig vara af gudomligt ursprung och det andra erkligen är det, och att striden mellan dessa statsnakter är nödvändig, framstår såsom ännu blotta xiomer (theser?), hvilka åtvrinstone för oss tarfva in bevisning. Ty om vi väl veta, att staterna icke ga sitt bestånd genom samhällsfördrag, utan geiom den sedliga andan, som lefver uti dem, så får let dock erkännas, att staten nödvändigt måste förrerkliga det rättstillstånd, som hvilar på fördraget åsom princip. Och hvarhelst vi betrakta statsföriållanderna, både de som varit och äro, så kunna i icke finna, att fördraget mellan statsmakterna, utryckt i konstitutionen, medför :såsom nödvändig öljd ömsesidiga strider och inkräktningar på hvarindras områden, likalitet som ett fördrag mellan 2:nel ndivider innebär detta. Det är, i vår tanka, en visserligen icke sällsynt, men vådlig villfarelse, som igger till grund för denna föreställning; den villfaelse neml., att anse den ena statsmakten i det kontitutionela samhället motsalt den andra, att batraäkta tyrelsen såsom en för nationen främmande makt, ut påstå, det de styrande och styrda hafva skiljda nteress n. Om strider uppkomma statsmakterna enellan, om dessa äfven kunna leda till revolution å har detta icke, som Reform synes vilja antaga, in grund i sjelfva fördraget, i konstitutionen, såsom ådan, utan i den ena eller andra kontrahentens sträfrande, att på andra vägar, än deisjelfva fördrajet antydda och bestämda, bryta eller förändra förIraget, hvilket vi ock för vår del anse rättsvidrigt. Det ligger i rättens natur, att endast gälla för den, rån hvilken den utgår,, säger Reform ; nåväl! Från wem utgår då konstitutionen, (vi tala icke om en klrojerad författning), om icke från statsmakternas imsesidiga bifall och vilja? År der således icke rättsorincip förbanden? Mera vora visserligen att säga värom ; men vi få måhända tillfälle dertill en annan säng. Reform påyrkar vidare relegionsfrihet; vi söra så med. Men af de få ord. Reform om denna angelägenhet yttrar, vill det synas oss, som vore let i sjelfva verket endast ett vetenskapens herravälle öfver religionen, som Reform med denna frihet gentligen åsyftade, och som vore religionen något för Reform så obestämdt, så tillsägandes likgiltigt, aw vi häri liksom tycka oss igenkänna inflytelsen af samma anda, som dikterat boken: den religiösa frågan. Det kan vara, att vi bär oriktigt uppfatat Reforms innersla tanka, och det skall då vara ett nöje att finna detta, då Reform kommer att omständligt och mera tydligt utveckla sina åsigter i letta ämne. — Reform är vidare socialist, men har innu icke framställt lärorna för sitt nya sambällssystem, denna ömma, kärleksfulla moder, som vi böra älska och tillbedja som en kommande rädderska.n Bättre än att uti blotta häntydningar och aforismer af något misstänkt art qväda om socialismens salighet, för hvilken vi i främsta rummet skola hafva att tacka — qvirnorna, (hvaraf man finner, att Reform äfven vill gvinnans emancipation): bättre in att inbilla qvinnorna, aut de äro af naturen gjorda till propa;andister,, (i värt tycke ett kojossalt misstag), och uppstämma klagovisor för den der fjenstflickan med det lutade hufvudet och de idia resignerade dragen,, (ett bevis, att Reform känner bra litet till våra resignerade tjenstflickor); bättre än att tala om det saliga hatets födelsei den smekta tjenstflickans bröst,, bättre, säga vi, vore det onekligen, om Reform enkelt och opartiskt framlade socialismens läror, på det man genom deras skärskådande kunde blifva i tillfälle att inse, om kristendomen, som icke vet af någon hatets, utan tvertom kärlekens salighet, kan någonsin få namn af den theoretiska socialismen, eller socialismen är att anse som den praktiska kristendomen. När Reform öfverbevisal oss härom, så skola äfven vi blifva socialister; men till dess stanna vi i opposition och skola allsid visa på dörren detta aforistiska pjoller för qvinnor och svaga hufvuden, som svänger omkring sig med hopsamlade. tomma fraser, utan innehåll. Mycket vore väl äfven att säga om Reforms åsigter rörande revolutionen och dess betydelse, dess påstådda egenskap af permanens och eviga bestånd, der Reform onekligen alldeles förvexlat i begreppet, hvad som vid talet om 1848 års revolution icke bör förvexlas, neml. den fortskridande reformen i tänkesätten, den fortgående rörelsen i statens politiska och sociala lif, som är permanent, och denna rörelsens våldsamma utbrott, denna reforms genomdrifvande med den råa styrkan, som är helt efemerisk; men vi måste stanna här, för att äfven säga något om Reforms föllkomliga motsats, neml. Den Conservative, tidning för lugnets, ordningens cch det beståendes vänner. Vi sade, att Den Conservative är Reforms motsals; ty när Reform vill en evig revolution, så vill tvertom Den Conservative elt evigt stillastående. Han är en Kines af äkta skrot och korn; det närvarande är för honom det rätta himmelska rilet. Devisen på hans hjertsköld lyder: Det som är, det icke blott är, (hvad sjelfva massan kan begripa), utan det bör vara. Karlen är således icke reaktionär, han går aldrig, lika litet baklänges som framåt, han bara slår, står i en oföränderlig position, såsom den förstenade Niobe i sagan; men förstenad icke af smärta, förskräckelse och fasa, utan af idel förtjusning, salighet och beundran öfver verldens närvarande lyckliga tillstånd. Efter att vidare hafva citerat en del af den Conservatives programm fortfar Skånska Posten: Och i sjelfva verket, d. Vv. s. när man rätt eftertänker, när man, som Den Conservalive, ser noga på sakenp, kan der verkeligen finnas något fullkomligare än våra grundlagar, någonting mera skönt, t. ex. än sammansättningen af vår riksdagsordning, än harmonien i denna quadratura circuli, som utgöres af våra fyra riksstånd? och vår statskyrka och dess tjenare sen! Är det ens möjligt att tänka sig någonting mera spirituelt, mera lefvande, mera frodigt? Har icke len lilla lifsgnistan, som likväl redan i de första krisina församlingarne glimmade rätt klart och värmande, under tidernas längd blossat upp till full låga så att ljus och frihet och frid blicka oss till möte i hvarje församling? Och har icke den af Mästaren aderlös lemnade kyrkan genom sitt äkta förbund med staten återfått sist saknade skydd och värn, ått en solid och sansad regulator? Huru är det yckså möjligt, säga vi med Den Conservative, att stan religionensn, d. Vv. s. stalstyrkans helsosamma vång, ty religion och slatskyrka äro uppenbart dentiska begrepp), kunna hålla reda på denna masa af oupplysta menniskor ? Ja! huru, fortfara vi med Den Conservative, buru vore det ens möjligt utt en uppenbarad radigisna skulle kunna ega bestånd, om icke en statskyrka vore till, d. V. s. m icke staten bestämde troslifvet och hjelpte den tackars kyrkan att hålla det vid makt? Detta inser Jaha ARK Lot LL Nr AA Km RR RR ÖM. furn hmannes