Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 3

dant sällskap som Claras, hvarvid jag, om jag mådde illa, endera skulle blifva dödssjuk elle; leds ibjel, så skall hon gerna få det. Fru Emerentia Rosenbjelke reste sig upp föl att gå; men hennes man, riksrådet, fattade henne vid handen och sade: Hör på, min älskade hustru; eftersom vi nu samtala så här förtroligt, såsom ett par såta makar egnar och anstår..., Riksrådets ljufva maka gjorde en spefull min, som han dock icke låtsade märka, utan fortfor: Så ville jag säga dig, att jag nu är allvarligt betänkt på att skaffa Clara Mentzer en plats och . . . En plats!, inföll frun med sin aldrahvassaste stämma. En plats? Liksom hon icke skulle ha plats här? Jo, visst; men ingen passande. Hon behandlas icke här, hvarken efter sitt stånd, eller den uppfostran hennes mor gifvit henne. Då denna moder kallade mig till sin dödsbädd, och anförtrodde mig sitt enda barn, lofvade jag blifva, icke blott dess förmyndare, utan ock dess beskyddare, dess fader, och... Dertill var väl ingen närmare, kan jag tron, föll dan älskvärda makan honom i talet. Jag tyckte, fortfor riksrådet utan att ge akt på hennes stickord, att jag icke kunde bättre sörja för den unga flickan, än då jag förde henne hem till min egen hustru, för att af henne handledas, till mina egna döttrar, för att blifva lem ett passande sällskap. Men det sätt, hvarvå Clara här bemötes, kan icke. .. Hvad för slag, min herre? Det sätt, hvarpå on bemötes?... Hon spisar ju vid vårt eget vord.n Ja, då vi äro en famille; men så snart en nda främmande infinner sig, blir hon tillsagdt utt icke med sin fot inträda.n Alldeles; emedan hon har icke inne att göa Och hvad hand!edning angår, så mener