Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 3

En kammarjungfru inträdde och anmälde att riksrådinnan dernere ville göra visit, i fall grefvinnan orkade taga emot. Hon är välkommen, lydde svaret. Riksrådinnan inträdde, under en mängd ceremoniösa nigningar, beklagande, med de artigaste fraser, den nådiga grefvinnans opasslighet. Men visiten blef ej lång; ty man borde ju icke besvära en sjuk; och med munnen öfverflödande af de grannaste önskningar för grefvinnans snara återställande till helsan, aflägsnade sig den artiga riksrådinnan, hvilken funnit sig såsom värdinna och umgängesvän icke kunna underlåta att personligen underrätta sig om den ryska damens tillstånd. : Ett par timmar derefter rullade vagnen af till operahuset med riksrådet Rosenbjelke, riksrådinnan, samt fröknarna Hedvig och Albertina; ty besagde fyra personer plägade aldrig försumma någon operamaskerad, der man var säker att träffa det utsöktaste sällskap; hvilket visst icke var underligt, då Gustaf 1II sjelf aldrig försummade att deltaga i detta sitt älsklingsnöje. Knappast var vagnen utom porten, förrän Clara var uppe hos grefvinnan Umanoff, den hon till sin stora öfverraskning fann uppe och klädd i en svart silkessammets-domino med dyrbara svarta spetsar, samt med en koeffyr af gulibrokat, deruti en äkta hägerfjäder var fästad vid en solitär af omätligt värde. Min söta flicka!, ropade grefvinnan, springande emot Clara, som hon var mer bekant med, än riksrådinnan och hennes döttrar någonsin kunde ana; här är ingen tid till förundran. Jag är, Gud ske lof fullkomligt frisk, och färdig att fara på maskeraden, som du ser. Du skall följa mig: skynda derföre med din kostymering.) Jag? ropade Clara bestört och tog tre steg tilibaka.