Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 3

tegången, såväl vid som utom domstolen, förespeglat att han gerna ville redogöra, men att ingen leglig styrelse funnes inom f. d. embeiet, till hvilken han kunde aflemna om händer hafvande medel, hvilka han så mycket mindre ville anförtro åt den så kaljade direktionen, som denna hade i uppdrag att appdela f. d. embetets tillgångar. Härvidlag får jag nämna, att pluraliteten af f. d. embetet, vid samma illfälle den stadgade om sin nya styrelss genom en lirektion, olyckligtvis jemväl beslöt, att de 2000 rdr ko, som återstodo sedan den ojemförligt större deen af dess fond blifvit, nästan i enlighet med herr Spångbergs förslag, anslagen till begrafningshjelp och attigkassa, skulle fördelas mellan f. d. embetets lele möter och ej, såsom hr Spångberg föreslagit, skänas till Gubboch Enkhusen. Med anledning af letta tillägg lärer det väl icke behagat embetsoch 0yggnadskollegium att stadfästa vårt nya reglemente, y det blef icke der godkändt. Hvad nu hr Spångberg och hans granna invändningar beträffar, så lärer det väl först vara tydligt, att f. d. embetet, om det också icke bar något af annan myndighet stadästadt reglemente, derföre ej förlorat rättigheten att sin egen vård få hafva sina egna tillhörigheter, så mycket mindre som den Kongl. förordningen i detta imne tydligen säger att de upplösta embetena fortarande få förvalta sina gamla fonder bäst de vilje. Också har Svea hofrätt, dit hr Spångbergs relationer säkert icke hinsa, uppbäft underrätterzas dom, som fästat mera afseende vid hr Spånpgbergs kända ord in vid vår rättvisa begäran. Då vidare f. d. embetet redan har i sitt våld omkring 20,600 rdr bko och såled:s när som helst och alldeiss oberoende af rättegången mot hr Spångberg, kan udela de 2,0008 rdr, hvarpå hr Spångberg rider, så kan hvar och en finna, att hr Spångbergs föregifvande att sjka hindra kassans plundring och utdelning, härvidlag endast är en tom förevändning, hvarmed han förgyller den egentliga afsigten, att undslippa redogörelse. Af hvad jag nu sagt, torde vara uppenbart, att tvisten med hr Spångberg helt simpelt rör: hans tvingande att göra rätt och redo för sig. Hur f. d. embetet organiserat sin styrelse, är dess fullkomliga ensak, rör hvarken domstolen elier andra auktoriteter och kan aldrig sammanblandas med: denna tvist, eburu för öfrigt hvar och en bör kunna finna att denna organisation ingalunda är klandervärd utan tvärtom ganska försigtigt upp.jord. Skulle deremot ledamöterna icke komma öfverens om tillgångarnas användande, då först är det tid att derom tvista på ort och ställe som vederbör, men denna tvist hör icke hit. Det är en sanning att 35 ledamöter af f. d. embetet inför domstol uppträdt på hr Spångbergs sida. Huruvida dessa, såsom Aftonbladet tricks antyda, genom rörelse och förmögenhet utgöra gräddan af f. d. embetet, vill jeg lemna osagdt, då tvisten Oss emellan väl icke skall afgöras genom debetsedlarnas vägning. Säkert är emellertid att rika och fattiga finnas å ömse sidor, och i ungefär samma förhållande, men att den konstlade minoriteten blott utgör 36 personer, då majoriteten å andra sidan uppgår till omkring 100. Huru litet för öfrigt ganska många af de 35 haft reda på saken och således uppenbarligen, vid sitt uppträdande på hr Spångbergs sida, varit förda bakom ljuset, kan slutas deraf att de deltegit i valet till den närvarande direktionen och i beslutet att hr Spångberg skulle redogöra för sin förvaltning. De fleste ha enskildt förklarat, att de trott tvisten vara om kassans uppdeluving, en sak, hvarom någon rättegång ännu icke uppstått och som hr Spångberg blott använder att göra Iysarde manövrer med. Att enskilde i närvarande tvist kunna sympatisera med hr Spångberg är ursäktligt, är förklarligt, men deremot vore det i sanning nedslående om domstolar och tidningar, som det framför andra åligger att hålla med rättvisan, fortfarande härvidlag skulle hålla honom under armarne. Jag will icke betvifla att hr Spångberg, som är en äldre man och anses för bergad, i sinom tid kommer att göra rätt för sig, men positso, och sådana möjligheter finnas allt för ofta och inom alla klasser, att embetets f.d. ålderman vore en äfventyrare, som en vacker dag satte sig och den allmänna kassan i säkerhet t. ex. på andra sidan Atlantiska hafvet, vore det icke ett hyggligt uppträde att domstolen och pressen skulle ba befordrat en sådan skandal genom att ha hjelpt honom i åratal undsippa redogörelse. För att reda förhållandet, att inga vidare misstag må ega rum och för att afskudda från mig sjelf och mina bufvudmän ogrundade tillmälen, anhåller jag ödmjukligen att denna artikel måtte blifva intagen. Stockholm den 24 Januari 1850. -. C. P. Arnell. oo — I dag förevar i poliskammaren rannsakning i anledning af anmälan från stora barnhuscts direktion, att gossebarnet Herlof Ado!f Söderström ratten mellan sistlidne sö1dag och måndag biifsit, genom en ammas ovarsamhet, förqväfdt. Man bade kl. 2 på natten funnit amman sofvande med det qväfda barnet vid sin sida. Amman, som äfven bar sitt eget barn på barnhuset, varnades för sin vårdslösbet men fick ätervända till barnhuset, för att under bättre eftersyn vårda sitt barn. Målet emitterades.