Aftonbladet – 26 januari 1850, sida 1

så mild, i jemförelse mot hvad våra fröknar äro. Förlåt mig Hans Nåd; men jag talar rena sanningen. Du har alit rätt i hvad du säger,, svarade riksrådet med en tankfull blick. Ja men bar jag så, Hans Nåd; det är tvärsäkert det. Hur skulle också någon vara så samvetslös och lägga något ondt till för den arma fröken Clara som går här, likt en till döden dömd fånge, och som nog ändå får sina fiskar varma af Hennes Nåd, utan att någon hjelper till att värma dem Hvad menar du, Lindholm ? Jo, jag menar.... Dock det passar mig icke att sqvallra, minst på min egen fru matmeder. Deri har du icke orätt, min vän; men om din stackars husbonde, som ingalunda ville tilllåta sig att fråga någon annan af domestikerna cch som sjelf ingenting rår, vackert ber dig, bans gamle pålitlige tjenare, uplysa honom om vissa saker, så begår du ingen synd om du gör honom till viljes.n Jeg tror det också; och jag vill derföre säga att elaka äro Hennes Nåd och fröknarna Hedvig och Albertina mot den stackars fröken Clara, i hans nåds närvaro, men sjutusen gånger värre äro de när hans nåd vänder ryggen till. Till exempel om morgnarna, då är det alltid spektakel; ty fröken C!ara, som för sin musiks och sina böekers skull, aldrig hunnit sy så mycket, som hennes nåd föresatt henne, får alltid bannor, til och med stryk. ,Hvad?... Stryk, söger du? Ar det väl möjligt, att det kan gå så långt ? Det kan hans nåd lita på. Fröken Clara får, allt som oftast, sina dugtiga ör filar af hennes nåd; och det är lika säkert, som att jag icke får dem Således icke nog med de själsmarter hon lider... hon blir äfven kroppsligt misshandtad ! suckade riksrådet för sig sjelf. Elter något uppehåll fortfor han, vänd till Lindholm: Du måste genast gå in till fröken Mentzer