Aftonbladet – 25 januari 1850, sida 1

jer och specialiteter, så qväfves derigenom i de ungas sinnen instinkten för vetenskaplig bildning i sann mening, som dock är all undervisnings högsta i ändamål: och cm man icke utan skäl klegar, att brödstudier taga öfverhanden och att det rena vetena skapliga intresset blir allt sällsyntare, så draga vi -licke i betänkande att till stor del härleda detta-onda n ifrån föreläsningarnes beskaffenhet. — Det för ungtl domssinnet, slutligen, mest farliga och som skulle I ltotalt förqväfva allt vetenskapligt lif vid akademien -I vore, om läraren icke åtnöjde sig med att väcka och lifva sjelfverksamheten hos lärjungarne, utan äfven, -laf fromt missförstånd, bemödade sig att dogmatiskt fixera sin öfvertygelse och sina grundsatser, under 1) Jett envist och sofistiskt sträfvande att qvarhålla vetenskapen på en viss för ungdomen förment nyttig grad af utveckling. Törhända har ett sådant missförstånd någon gång varsnats äfven hos män, hvilkas lärdom man med rätta prisat och hvilkas ädelhet i karakteren ingen opartisk ifrågasatt. Om jag nu berättar, att en viss nyttig och vigtig öfvertygelse, som för några år sedan delades af få, I på en tid funnit allt flera anhängare, så drager du Isäkert på munnen och tror, att man härstädes, der just inga djerfva och genomgripande reformer kunna Iförbidas, ändtligen kommit så långt, att majoritelen (erkänner skadligheten af den filosofiska promotio(nen. Du minnes nemligen, att för några år sedan Iden filosofiska fakultetens egna ledamöter, med temlig jemnvigt i röstantal på ena och andra sidan, kämpade sins emellan för och emot denna promotion, hvarom i tidningarne införda protokoller lemnade upplysning, samt att promotionens skadlighet blef då, af en fakultetsledamot, på ett segrande sätt bevisad. Vi mena likväl ej nu promotionen, som ej beller kan synnerligen intressera en större allmänhet, då dess skadlighet först rätt inses i den mån, man är nära sakernas skådeplats. Vi mena här något annat, för akademien och derigenom för fäderneslandet ännu vigtigare. Vi mena den alltmer tilltagande öfvertygelsen om nyttan och behofvet af akademiens flyttning till hufvudstaden. För ett tiotal af år sedan kunde knappast någon härstädes väcka fråga om den saken, utan att blifva ansedd för en rabulist, som ginge hafvande med ett verkligt ofog för universitet och fädernesland. , Nu äro tiderna förändrade. Man kan tala derom, utan att synnerligen riskera; tillochmed inom sjelfva konsistorium har flyttningsfrågan vunnit anhängare, och det ligger i sakens natur att den äfven derinom skall, år från år, vinna flera. Man kan med temlig säkerhet förutse, att öfvertygelsen om nyttan af en sådan flyttning skall förr hafva vunnit konsistorii majoritet, än, i vårt fattiga land, flyttningen blir eller, kanske rättare, anses blifva ekonomiskt möjlig. Men under det man väntar och gläder sig åt kommande generationers lycka, är det fägnande att märka, huru den mäktiga tiden, hvars yngsta genius sällan har någon representant bland de egentligen lärde, småningom segrar öfver fördomarne äfven der, hvarest de skyddas af ett fäste, som vid första påseenningskär af hela det ulanior iggatuv SvCLska dam hället. Hvad i öfrigt vid akademien timat, såsom till exempel i utnämningsväg, är dig på förhand af tidningarne bekant. Först nu har ett länge gängse rykte, som sagt att docenten Malmström vore ämnad till en ledamot af svenska akademien, i tidningen bekräftat sig. Detta val tyckes härstädes vinna bifall. Om man å ena sidan hörer den anmärkningen göras, att andra finnas, som förtjenat att ihågkommas framför Malmström och tidigare än han, så hörer man å den andra det tillägget, att det är glädjande att se, att svenska akademien åtminstone ej alltid gör afseende på börden, embetet och rangen. De tre arffurstarnes vistelse här under terminen är en riksbekant sak. Det är ikaledes icke okändt, att de genom allvar i studier och genom sitt enkla och hjertliga sätt att vara vunnit äldres och yngres aktning och tillgifvenhet. Sedan du nu erfarit ett och annat om akademier; torde det intressera dig att höra något om härvarande katedralskola. Hvad i skolan skett till så kallad reorganisation, är bekant genom tidningarn?. Hår, såsom på andra ställen, gick man redan i början af höstterminen i författning om att tillämpa det kungliga cirkuläret. Någon hvar visste på förhand, att det nya skolskicket, hvartill reorganisationen tenderade, ej väckt någon sympati hos skolans lärare, minst hos dess styrelse, ehuru nit hos ingendera rättvisligen kan förnekas. Det har också säkert ej väckt någon ledsnad hos vederbörande att lokaa förhållanden för ögonblicket gjorde omöjligt att rätt tillämpa föreskriften om bildningsl njernas sammanslående. Ty böneoch sollennitetsrummet i härvarande stora och prydliga skolhu: rymmer ej såsom läserum det betydliga antal discentes, som här finnes, om vi ej misstaga oss, omkring trehundrade. Hvad, till undanrödjande af lokala och andra olägenheter, med afseende på en så stor massa af lärjungar, i närmaste framtid kan göras, får man erfara i sinom tid. — Särskildt kan följande anmärkas om sättet för tillsättande af lärare härstädes, för så vidt vi blifvit riktigt underrättade. Tvenne extralärare hafva blifvit antagne, den ena för matematiska läroämnet, den andra för moderna språken. Den förre lärer sysselsätta sig med teologiska studier såsom hufvudoch framtidsämne och är således, ehuru han lär vara skicklig i matematiken tillika, ej länge för läroverket att påräkna. Den sednare lärer vid tillsättandet varit sysselsatt med fulltordandet af filosofiska kandidaturen och har således ej haft tillfäl!e att dokumentera någon insigt i moderna språken och litteraturen, ehuru det lär hafva visat sig efteråt, att han sköter sitt lärarekall med skicklighet och framgång. Vi klandra således ej egentligen valet af dessa personer, som göra sin sak väl och derigenom förtjena aktning, vi klandra fastmera sättet för deras antagande, ty båda lära hafva blifvit antagna utan anslag och konkurrens, endast genom enskildt vidtalande. Skulle åter, mot hvad bär blifvit sagdt, sanniogsenligt knnna invändas — hvilket vi lemna derhän — att anslag och konkurrens, vid en sådan brådska med läseordningens förändring, icke då kunde ega rum, så må man utbyta tadlet mot den allvarliga önskan, att detta förfarande vid tillsättningen icke måtte blifva läroverkets befordringssätt för framtiden. Men här må tillåtas medan jag är inne i detta vigtiga kapitel, ännu en anmärkning. Den unge läraren i de moderna språken, som vid tillsättandet ej ännu fullbordat den filosofiska graden, erhöll genast, så är mig sagdt, en lön af 800 rdr bko, mot skyldighet att läsa 46 timmar i veckan med 935 lärjungar, hvilka utgöra den så kallade reallinjen. Man kan säga, att dessa vilkor äro rätt goda. Ännu en gång sagdt: vi göra ej dessa anmärkningar för att kasta skugga på den unge, aktningsvärde läraren, atan för att draga sättet för tillsättningen af elementarlärare för öfvergångsperioden under skärskådande, visserligen inseende, att elementarlärover(en under besagde öfvergångsperiod icke alltid kunna å de bästa lärare i alla ämnen, men tillika förmerande, att alltid konkurrens bör stå öppen på försök, samt att, då lönen kan bli god, nästan hvarje äroverk kunde hafva billigt anspråk på att icke behöfva taga någon annan til lärare i moderna språk, in en sådan, som gjort en utländsk resa. -. K 2