Aftonbladet – 24 januari 1850, sida 2

tyckas tvffia på möjligheten deraf, men vidhålla dem ändå i den personliga öfvertygelsen, tvärtemot den hemliga tankan om deras underhaltiga beskaffenhet. Det namn, som ett sådant beteende förtjenar, vilja vi ej nu uttala. Ledd emellertid af denna inneboende tro om möjligheten att genom ett logiskt rässonement upprätthålla konservatismens värde, var det naturligt att Tiden skulle i försöket att göra det, i förkänslan och till med hoppet-om ett misslyckande, se partiets sak satt i våda. Tiden har. trott det negativa sättet vara det bästa att försvara, hvad dess omdöme tyckes hafva förespeglat detsamma svårt att skydda genom den positiva argumenterin-7 gen. Men Tiden har genom sitt taktlösa anfall på oss låtit kasta en blick i sina kort, som, mer än dess egna många fautedrag, skall bidraga till förlusten af spelet. Till kompletterande af sitt program meddelar den nya konservatören följande märkliga räsonnemang, som torde sätta kamraterna i något bryderi: Man tyckes ej hafva begripit, att döma af de flera befängda förmodanden, som, utom de nu vidrörda, kommit till våra öron, tillkomsten af en sådan tidning, som vår, med sin öppet prononcerade opposition mot allt framåtskridande. Man kan då ej begripa, att en trött vandrare stannar och sätter sig att hvila på en plats, som bjuder honom lugn, trefnad, svalka och hvad mer, som gör en hviloplats behaglig; man kan ej då förstå att en hand utsträckes för att hindra från att störta iafgrunden tidens framåt rullande vagn. Vi hafva betraktat tidsriktningen och funnit att förändringslystnaden är omättlig; ju mer af det befintliga den förtär, desto mer vill den förtära; på den kan bäst tillämpas det gamla ordspråket, som säger : Räck djefvulen ett finger och han bemäktigar sig snart hela handen. Ar det oförnuft, att då vågorna äro af stormen upprörda och man ser fartyg ute i det vida kringdrifva redlösa, hotade med undergång, ropa till kamraterna på det ännu i den lugna hamnen liggande skeppet: Vänta bröder, låtom oss först se dessas öde, låten stormen lägga sig och böljorna sjunka innan vi lägga ut på det obefarna hafvel. Vi hafva trott att flera ombord på statsskeppet med oss dela dessa tankar, och att vi,för att göra vårt varningsrop gällande och förnimbart i stormen, borde samla dem omkring oss. Med denna supposition inom oss, ansågo vi dessa som delade våra tankar och bildade vårt parti, det ultrakonservaliva, lika berättigade, som hvarje annan, all ega sin egen organ. Frånvaron af en sådan ledde oss på idten att fylla denna lucka inom vår periodiska press. Vår mening var att skapa en depot för de konservativa tendenserna, der de kunde fritt — så fritt som möjligt — uttala sig, hvilket vi ock tydligen i vårt program antydt. Om wi således ej lyckas, ligger ej orsaken i annat än — vi rodna att utsäga det — politisk feghet, i begärel att ej bryta fullkomligt med något parti, för all ej af något fördömas; den ligger i lusten för politiskt lurendrejeri, och denna feghet skall också bära sin frukt. Må d rföre ej de konservative — och sådane finnas tusentals i Sverige — i det djupt förborgade af sitt innersta lika konservativa som vi äro det öppet — krypa under den gråa slöjan af en i politiskt afseende hermafroditisk organ; ty då skola de en dag finna, när de stå föraktade inför det parti, som går en viss seger till mötes, så länge deras motståndare ej våga annat än halfhetens mesyrer, att de ej ens kunna trösta sig. med det glada medvetandet, att hafva manligt och ärligt kämpat för sin saks framgång — de skola ej kunna öfverskyla sitt nederlag med modets ära. På vår prenumerationslista läsa vi dock namn, namn af politisk betydelse, som visa att, om också ideen med Den Conservalive ej vinner erkännande bland de mer korttänkte och rädda af partiet, dess tendens dock vunnit bifall hos personer med djupare insigter och förmåga att bedöma ställningen, och mindre skygghet för att genom sin namnteckning rangera sig i den politiska striden. Må deras exempel verka till att ingjuta mera mod hos ett klenmodigt parti, och komma detta att mer mangrannt, än hittills varit förhållandet, sluta sig till vår fana, på det vi ej må beröfvas förmågan att egna vår verksamhet fortvarande åt striden för lugnet, ordningen och det bestående. Red. af Den Conservative.n Slutligen meddelar Den Conservative, en uppsats kallad Den egna öfvertygelsen, som i flera afseenden förtjenar reproduceras: såsom en märkelig opinionsyttring från det hållet. Vi meddela deraf följande: En bonde red till kyrkan med sin halfvuxne son bakom sig på hästländen. Huru, kunna ni vara så obarmhertiga, sade en mötande person, ,att vräka er båda två på det arma kreaturet? Karlen har rätt, tänkte bonden och steg af, qvarlemnande sonen ridande. År du gossens far, frågade en annan mötande, så kan jag i sanning säga, att du är en bra flat far, som går sjelf med dina gamla ben och låter pojken, med sina unga, rida. Hm, karlen kan hafva rätt nog, tänkte bonden, lät pojken stiga af och satte sig sjelf upp att rida. En tredje mötande gjorde nu den anmärkningen, att bonden var en hård och känslolös fader, som lät den stackars gossen gå, då han, en stor och stark karl, sjelf red. Den der), sade bonden för sig sjelf, har ej så orätt han heller, derpå steg han af och båda gingo, ledande hästen emellan sig. När de så hade gått en stund, sade pojken: Men, j far, kan j säga mig, hvad vi skulle hafva hästen med oss för; mig synes, att när vi i alla fall skulle gå, så kunde vi hafva lemnat honom hemma. Nu tog bonden:af sig sin gamla hatt, klådde sig bakom örat och sade: Ja, nog har du också rätt, Anders; sannerligen jag nu vet hur jag skall ställa mig med saken; hur jag vänder mig, så har jag — näsan fram. I samma fördömelse, herrar antagonister, nordan, sunnan, östan och vestan ifrån, skall hvarje publieist komma, som bestiger det politiska fältet, utan en fast öfvertygelse i sitt bjerta och en oföränderlig devis på sin sköld. En af eder dernere, längst i söder, har kallat Den Conservative en frenetisk och intolerant organ. Uttrycket andas mer frenesi och intolerans än Den Conservatives program, i hvilket öppet utsäges, att den är nog djerf att hysa en öfvertygelse i en tid, hvars publicistiska organer i allmänhet gråna af brist på egen öfvertygelse och gemsyem Ren NIT RNE ATT