Aftonbladet – 19 januari 1850, sida 2

på vagnssteget, höll sig fast, och blef, gynnad af mörkret, icke bemärkt af prinsens följeslagare. Se, han är redan utom Florens: låtom oss, mina unga läsare, följa honom på hans väg till Turin. Denna rörelse af Baptist gjordes med så liten eftertanka, att han till en början endast kände nöjet af att åka i fullt galopp efter sex goda hästar; men nöjet efterträddes snart af fruktan. Stående på vagnssteget höll han sig med båda händerna fast vid de förgyllda trästycken, som voro anbragta för att skydda betjenterna och hindra dem att falla åt någondera sidan; men vagnens skakning hotade att hvarje ögonblick kasta honom till marken. Allt hvad han kunde göra — i sanning den enda sak, hvarpå den fara för hvilken han var utsatt, tillät honom att tänka — var att hålla sig rätt fast på den farliga post, som han valt; och den ständiga vaksamhet, som hans belägenhet påkallade, jagade sömnen från hans ögonock. Likväl —.ty vanan, äfvensom den beständiga faran, försonar oss med allting — när han såg, att han, oaktadt sin fruktan, icke föll, och att, när den första svindeln var förbi, hans post var dräglig nog, började Baptists tankar. återvända till det som han hade lemnat i Florens, och hans bröst häfde sig och hans tårar flöto. Och likväl var det icke en öm och öfverseende moder, icke hans fader — ty, såsom förut blifvit berättadt, han var faderoch moderlös — det var icke en liten vän af hans egen ålder; ännu mindre var det en god och vänlig värdinna; ty den öfvergifne sof alltid på det ställe, dit han först anlände, merändels under den vackra, stjernklara himmeln. Men lyssnen till gossens tysta klagan, och j skolen, mina unga läsare, lära känna orsaken till hans tårar. Min fiol, min enda vän! sade han mellan