Aftonbladet – 18 januari 1850, sida 3

hvilket patagligen ligger Olver deras horisont RRENO SS AO Litteratur. Af K. E. Kindblads cHandbok i Svenska historien för ungdom och menige man, har man nu sett 410, 44 och 42:te häftena utkomma. Då vi vid detta arbetes första apparition i publiken derom i kor:het sagt vår tanke, är det öfverflödigt att om fortsättningen yttra mera, än att den på det hela rätt väl och konseqvent fortgår på sin började bana. Förf. har i tolfte häftet hunnit till Ragnar Lodbroks död; och stycken anföras ur Krakamal eller Biarkamal, Ragnars sång vid sitt aflidande i ormgropen. — I de föregående h:na läser man först den tragiska historien om (den fabulöse) Ivar Widfamnes bedrägliga uppförande emot sjelfva siue närmaste, hans vidlöftiga herravälde öfver en mängd länder och hans bedröfliga slut. De nordiska rikenas hemfallande under en ny dynasti, Harald Hildetands och Sigurd Rings, beskrifves derpå; och en utförlig skildring medde!as om Bråvalla slag, äfvensom sedermera om den romantiske konung Ragnar Lodbroks bragdrika lefnad, hans händelser med Thora Borgarhjort och Aslaug (Kraka), samt början af hans söners bedrifter och äfventyr. Förf. söker på flere ställen kritiskt redogöra för den kinkiga öttledningen, konungarne emellan, på den tiden här i Sverige; och man finner honom icke blindt följa blott de isländska uppgifterna.Han upptar, efter Saxo, traditionen om Ynglingaättens fortfarande genom Olof Träteljas son Ingild (eller Ingisld), dennes son Erik (den. s. k. Upsala-Erik), och dennes son Anund, såsom egentlige herrskare i Svithiod ochi Mälartrakterne, under det att Sigurd Ring, Ragnar Lodbrok, och deras efterkommande snarare voro Danmarks konungar, och föga mer än till xamnet, samt till följe af sydländska, i skrift förvarade berättelser, ansågos som konungar i Svithiod. Den äkta Uppsvenska häfden har gått förlorad; man träffar endast några spridda fragmenter och antydningar, bevarade i andra länders och folks sagor, hvilka gifva vinkar om ett och annat deraf. För att ega nöjet att kunna uppställa en oafbruten och faktisk rikshistoria, har man således tagit sin tillflygt till alla dessa utom-svenska traditioner, sagor och handligar, hvilkas värde icke bör underkännas, ehuru man för opartiskhetetens skull får erkänna, att de både till data, och kanske ännu mer till den färg, hvari de framställt dessa data, mindre angå Uppsverige, än man vant sig att taga för afgjordt. En något förändrad åsigt börjar göra sig gällande i gamla Svenska historien, hvilket naturligtvis till en början skall. hållas för kätteri. En sanning är också, att om de, som vilja restaurera svenska fornhistorien, härvid icke hade annat i sigte, än att obetingadt återgå till Peringsköld, Rudbeck, Werelius, Messenius, Johannes Magnus etc. med alla deras lyten, så vore härmed föga hevändt och intet synnerligt uträttadt genom en blott och bar återgång till den historiska mening, som här gick och gällde för 450 år tillhaka. Annat är, deremot, om man önskar återbringa våra äldre historiska snillen till den heder, det begagnande och den högre uppmärksamhet, de verkligen förtjena, jemte bortrensande-af felen, misstagen, öfverdrifterna hos dem. På den ståndpunkt, der den historiska kritiken, lärdomen öfverhufvud, och tillgången på källor vid dessa mäns tid beunno sig, måste man i mer än elt af seende erkänna dem för heroer, ganska väl uthärdande-jemförelsen med utlandets berömdaste fornforskare och lärde i allmänhet. Manl kan hysa all aktning för den nya riktning, hvari svenska bistorien infördes genom Dalin,! Lagerbring och Botin, utan att derföre taga! dem ensidigt till råds, eller nedblicka på vå-l: ra för-dalinska historieskrifvare med ett sål obefogadt förakt, som man här och der länge varsnat. Allt beror på, att med sansad blick laga de der gamle i skärskådande. Man torde då i dem till sin förvåning finna ej så litet guld, nu bortkastadt med slaggen, men väl förtjent af att derifrån skiljas, för att sedan behandlas och erkännas som guld. Ett rehabiliterande af Rudbeck — för att taga ett ex