Aftonbladet – 17 januari 1850, sida 3

Ytterligare om trädgårdsmästaren Sundholm; -Redaktionen -har , fått sig tillsänd följande artikel rörande ett förut vidrördt ämne: Med anledning af en från tidningen Morgonbladet i Aftonbladet N:o 44 intagen åberopad och till en del citerad berättelse om f. d. trädgårdsmästaren -Sundholms vistelse å Stockholms länsfängelse, får man meddela följande sanningsenliga upplysningar: Sundholm ankom till fängelset den 4 Dec. 1849, med af Hr Polismästaren Bergman utfärdad förpassning, innehållande att Sundholm skulle med fångskjuts försändas till Konungens Befallningshafvande i Westerås. Om fängelsedirektören ock egt kännedom om Sundholms föregående förhållanden, hvilket ej var fallet, så egde han dock ingen rättighet att vägra mottagandet af en från vederbörlig myndighet förpassad fånge. Sundholm intogs uti en af de så kallade bysättningscellerna, i hvilka tjufvar aldrig förvaras, och som äro försedde med stora fönster, samt rymliga, och i allt mera liknande vanliga boningsrum än celler, och om hvilka aldrig klagan försports öfver bristande värme, men väl någongång öfver för mycket deraf, emedan de stora rören, som leda värmvattnet mellan våningarne, uppgå genom dessa celler. — Han fick samma dag emottaga besök af sin dotter och erhöll af henne en butelj svagdricka. Han ikläddes ej fångbeklädnad, utan bibehöll sin egen. Någon annan förplägning än den för fängelset bestämda fångkosten kunde ej bestås honom, då läkaren ej funnit skäl att sådant förordna. Denna kost är visserligen hvarken fin eller läcker, och bör ej vara det, men huruvida vällingen skäligen må benämnas svart, kan bäst bedömas vid besök å stället någon tisdags, torsdags ellerlördags middag. Påföljande förmiddag kl. 44 ,den 5 December iåterreqvirerades och afhemtades Sundholm af polisen, och har derefter ej till fängelset återkommit. i I sammanhang härmed införes äfven följande från hr doktor Svalin inkomne artikel: Om plats i bladet för följande beriktigande anhåller undertecknad: Då redaktionen af Morgonbladet icke funnit för godt hörsamma den af mig gjorda uppmaningen, att sjelf å provisoriska sjukhuset taga förhållanderne i ögonsigte, för att på stället öfvertyga sig om huru densamma genom lyssnande till löst sqvaller blifvit förledd att kringbära de mest öfverdrifna och förnärmande beskyllningar mot denna för de fattige sjuke välgörande anstalt, nödgas jag punktvis upptaga till besvarande de gravamina, hvilka af redaktionen göras sjukvården och skötseln på nämnde inrättning: 7 Skötsel och vård, så heter det, voro alldeles otillräckliga, likgiltighet ådagalades å vederbörandes sida; såsom bevis hvarpå anföres, att de sjuke måste sjelfva städa rummenp. Att bensårspatienter, hvilka, oberäknadt deras sårnader å benen, i allmänhet äro fullt friska, användas till biträde vid rummens städning, är en sanning. Denna sysselsättning, som i intet afseende menligt inverkar på behandlingen af deras åkommor, icke heller af andra än i hög grad hjertnupna filantroper lärer anses så himmelsskriande att den knappast påtvingas häktade missdådare, torde tvärtom med skäl kunna betraktas såsom en skyldighet af de patienter, hvilkas krafter sådant medgifvå, och i hvilken också de flesta bland dem villigt deltaga, just för att i någon, ehuru ringa mån gälda den välgörenhet, för hvik de på sjukhuset ofta under flera månaders tid utgöra föremål. Om deremot de friska velat tvinga en dertill oförmögen antingen att isin tur utföra detta åliggande, eller att derifrån köpa sig fri genom penningar, så är detta ett oskick, hvilket naturligtvis ej kunnat fortgå med styrelsens vetskap eller medgifvande; — men om något dylikt missbruk försports, så hade ett sådant på vida genare väg kunnat rättas, i fall patienten sjelf vid den dagliga ronden derom nämnt ett ord till läkaren, i stället att uppmana sin tjenstvilliga dotter, att genast springa med saken till kammarjunkaren Pontin, som förmodligen af den anledning att nämnde dotter varit i tjenst hos kammarjunkarens fader, br medicinalrådet af Pontin, företrädesvis tagit denna fattiga familj under sin mäktiga protektion. Rum, sängar, linne — allt hvimlade af ohyran. Att på en inrättning, just ämnad att mottaga samhällets största uslingar, hvilka förut, lidande af svält och största osnygghet, ofta tillbragt lång tid på det så kallade fattigherberget, snygghet i ett som annat hänseende ej är lätt att tillvägabringa, samt ohyra en gång inkommen ytterligt svår att utrota, lärer icke väcka förundran hos den, som känner nämnde djurslags naturalhistoria, ty denne vet, att om också sjelfva insekten genom den noggrannaste bykning af de klädespersedlar hvari den fått rotfäste, fullkomligen tillintetgöres, detta genom nämnde åtgärd likvisst icke alltid lyckas med dess ägg, hvilka qvarstanna och efter hand utvecklas till nya plågoandar. Men om också en och annan af dessa i något rum bland de största uslingarne här och der skulle förekomma, hvarpå, ty värr! icke saknats exempel, särdeles under de tider af året, då tilloppet af hamnbusar är som störst, och persedelförrådet följaktligen hårdast anlitas, hörer dock uppgiften, att rummen och sängarna hvimla af Ahvran till da i här ovad Efvardrifna hvillat