Aftonbladet – 17 januari 1850, sida 3

stratspersonen, att jag ej utan afsigt låter dem intränga i min boning, fastän vi engelsmän inse vår husliga fristad helig och okränkbar. Ni gjorde mig en verklig tjenst då nikom hit, min herre, jag behöfde just er närvaro., Kontoret fylldes allt: mer och mer af menniskor, några stucko äfven in sina hufvuden genom hålet på kabinettsväggen, för att riktigt kunna se och höra hvad som komma skulle. Jag behöfde närvaron af så mångax, fortfor bankiren högt. Ju flera åhörare, desto bättre för mig. En otacksam menniska, som jag länge öfverhopat med välgerningar ... jag talar om er, mr Bage... en skurk ville bereda undergång åt mitt hus. Med smärta såg jag, huru det förtroende jag för så många år sedan förvärfvade mig, dagligen minskades. Jag förvånades: :deröfver, ty då visste jag ännu icke, att jag inom mitt eget hus hade en verksam och outtröttlig fiende. Han hade utgifvit mig för vansinnig. Detta afväpnar likväl min vrede, ty det vittnar oemotsägligt om hans egen sinnesrubbning; han har utspridt att jag skulle vara död; hvad kunde: han väl hoppas vinna genom denna vansinniga osanning? Jag för min del kan ej begripa det, utan måste anse det för en obotlig galenskap; derför, herr embetsman, tager jag, i det jag öfverlemnar honom åt er, äfven lagarnas barmhertighet i anspråk för honom., Ahörarne hade betydligt ökat sig. I allas ansigten kunde man läsa uttrycken af den högsta beundran öfver en så ädelmodig roildhet. Dessa ord göra er heder, mr Lowlern, sade magistratspersonen. Jag emottager detta berömpv, sade Lowter med mycken värdighet, och tror mig hafva sjort mig förtjent deraf, min herre; ty ännu har jag icke sagt er allt. Förtal skulle änlock ej förmått att helt och hållet förstöra nin kredit, derför tog han sin tillflykt äfven