Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 2

all inskränkning i valet. Det är då i allmånhet icke troligt, att en regent till dessa befattningar utser andra personer än dem, om hvilka han på förband förvissat sig att deras åsigter i den hufvudsakliga riktningen öfverensstämma med hans egna, eller åtminstone äro fogliga och böjliga, och att de således icke inom konseljen komma att visa någon för -honom alltför besvärande sjelfständighet; såvida nemligen icke ett af två äger rum: antingen att regeringsformen, gerfom hela karakteren af statsmakternas inbördes förhållande, gör det till en nödvändighet för regenten att vid nämnde val rådfråga icke sitt eget tycke, utan någon bestämd anvisning enligt allmänna tänkesättets kraf och vilja; eller också att, fastän några positiva stadganden icke dertill förpligtade, en sådan sannt konstitutionel anda och sätt att betrakta de offentliga sakerna och regentens pligter emot folket en gång hade hunnit göra sig gällande och vunnit så stark häfd, att det blefve en omöjlighet att vidare sätta sig öfver densamma. Att sådana garantier åsyftats finner man äfven af de nyss omtalta föreskrifterna om statsrådets ansvarighet dels inför riksrätt dels hos ständerna. Men hurudan är väl denna ansvarighet 7 sjelfva verket? Behöfva vi utbreda oss vidlyftigt deröfver? Alla känna riksrättens sammansättning, som till sin pluralitet består af förtroendeembetsmän; och hafva ej de exempel man hittills haft af åtal inför denna domstol, varit mer än tillräckliga för att bilda allmänna omdömet om denna inrättnings haltlöshet såsom konstitutionell garanti betraktad? Är frågan åter om rådgifvarnes anmälan till endtledigande, så vet man att detta icke kan ske annat än på grund af de anmärkningar, som kunna framkomma ifrån konstitutionsutskottet, hvars ena hälft tillsättes af riddarhusets och presteståndets majoriteter, hvaraf följden är att denna hälft, om den är ett kompakt uttryck af dessa majoriteters konservativa och antidemokratiska karakter, kan undertrycka hvarje anmärkning i födseln, äfven om de båda öfriga ståndens ledamöter skulle yrka på dess anmälande. Framkommer lik väl en sådan anmärkning, vore den än af den mest grava beskaffenhet, och det blott lyckas regeringen att få den afslagen, på Riddarhuset genom sitt hof och sina höga embetsmän, samt i presteståndet genom sina biskopar och deras trogne, hvilket i de flesta fall är den lättaste sak i verlden, så förfaller frågan, äfvea om alla ledamöter i borgareoch bondestånden äro af en annan tanka. Skulle likväl detta allt oaktadt den sällsynta händelsen tima, hvilket ännu icke inträffat, att alla fyra eller trenne stånd beslöte, att med uttalande af sin förkastelsedom öfver styrelsen begära rådgifvares endtledigande, så återstår ännu på andra sidan, att konungen äfven på en sådan begäran icke behöfver göra annat afseende än han sjelf finner för godt. Och slutligen, om han vid ett sådant tillfälle, för att undvika en storm af ovilja, villfar den gjorda anhållan, så finnes alldeles intet hinder för honom att dagen derpå välja efter sitt blott och bart personliga tycke andra rådgifvare af precist enahanda skrot och korn, eller samma karakter och tendens som de nyss afgångna, samt derefter fortsätta samma system obehindradt ånyo till en påföljande riksdag, för att då än en gång bjelpa sig igenom med biträde af taktiken. Vid ett noga betraktande af allt detta lärer en hvar inse, att aldrig ett ädlare och vackrare syftemål varit förenadt med en mera barnslig menlöshet och godtrogenhet i afseende på sättet att bringa detsamma till verkställighet, än 1809 års lagstiftare -ådagalagt; ja, om frågan hade varit att rent af uttänka det bästa möjliga sätt, att tillvägabringa en ironisk uppställning af präktigt klingande konstitutionella garantier på papperet, som skulle betyda intet i verkligheten, nemligen hvad sjelfva styrelsen angår, så kunde man aldrig gjort detta slugare än hvad vi nu hafva det. Det bör emedlertid icke väcka förundran om den lagbundna frihetens vänner så länge som möjligt sökt af grundlagen vinna den för de konstitutionella och fosterländska garantierna möjligast fördelaktiga tydning. Det utgör alltid ett vackert drag hos en nation, att så länge som möjligt fästa sig vid hoppet om ett bättre; samt att, om den erbållit ett löfte uti en skrifven och besvuren bardling, så länge den kan, söka löftets fullbordan uti dess tillämpning. Svenska folkets stora behof, likasom tidens fordran är att erhålla ett representatift regeringssätt der representationen må vara ett uttryck af folkviljan, och regeringens anda och system, utan något småaktigt 2hikanerande, likväl göras faktiskt beroende al majoritetens vilja. Detta öfverensstämmer fullkomligt med 1809 års här ofvan omnämnda grundlagsprogram . som onekligen afser en helsosam moralisk begränsning i allenassyrandet. Häruti finne vi nu nyckeln till större delen af de förflutna riksdagsårens politiska debatter och meningsskiljaktigheter. Om man någonsin behöfde säga om det skrifna ordet, att bokstafven dödar men anden gör lefvande, så var det om 1809 års regeringsform. Det var derföre som de liberala och representativa åsigternas vänner i många år sträfvat att genom traditionen eller i utöfningen få den konstitutionella monarkiens karakter i nutidens mening inympad i grundlagens tillämpning och i Isjelfva styrelsen; det har varit derföre, som de, fästande sig vid 1809 års konstitutions— 1