Aftonbladet – 16 januari 1850, sida 2

Ni brukar ej — herr Lowter, ville jag säga, brukar ej tala med sina kontorister, men han borde likväl känna namnet på sin förste kontorist,p Ahl! sade bankiren, nu å sin sida förundrad, men döljande sin förvåning under en orubblig flegma, han är då icke död? Robert utbrast i ett gapskratt. Ni har rätt att förundra er öfver mig, hr Lowter, sade han, men jag ber er om förlåtelse, Det är ju verkligen ni, icke sant? Bankiren skakade på hufvudet. Icke? Det är väl möjligt, men jag kan våga mitt hufvud att en större likhet aldrig existerat under solen; men är jag ej en narr! Hur skulle ni kunna vara hr Lowter? För tre dagar sedan lemnade jag honom i London, och jag är säker på att han icke befann sig på den pakethåt som fört mig till Frankrike. På hvilken väg skulle ni således hunnit fram före mig? Petter Lowter förlorade sig i funderingar och gick af och an i rummet med stora steg Robert ville begagna sig af tillfället och hastig! aflägsna sig. Hr Robert Stevenson, sade bankiren hastigt, jag kände ganska väl hr Lowter, Oxford street, hvars namn jag bär, och är obeskrifligt glad öfver att han icke är död... Har ni redan frukosterat, hr Stevenson? Några minuter sednare sutto de båda en gelsmännen midt emot hvarandra vid bordet Tack vare magens stora expansionskraft på der brittiska ön, kunde bankiren utveckla lika myc: ken aptit som hans gäst. Denne var ung, hade iatet serdeles djupt förstånd och var ganska eddelsam. Sedan isen en gång var bruten lät han ej länge bedja sig, utan berättade snart att han var en son till hr Stevenson, bankir :i lEdinbu-:g och korrespondent med huset LowIter; Sedan sex månader anställd i det sednart